Sånt där som ockuperar ens ack så sjuka sinne.
Är inte detta en jävligt märklig kombination? Uppumpade ”gladiatorer” (det känns larvigt att ens kalla dem det; det de är är väl snarare män och kvinnor i tights som leker och spänner sig på bästa sändningstid) som sätter sina ansikten på Billys Pan pizza! Snacka om motsägelsefullt.
Det är som att sätta en tandläkares ansikte på en burk med läsk.
Är det bara jag som tycker att den här bilden ser väldigt hemtrevlig och mysig ut? Så vill jag ha det! De ser ju ut att vara hur fina människor som helst.
(När de inte går i Ku Klux Klan-tåg och bränner ner gårdar och sånt, såklart.)
Här kommer ett litet utrymme för diskussion.
Nu är vi inne på år 2012 (efter Kristus) och det är fortfarande lagligt med offentlig rökning. Det är nånting som stör mig ofantligt. Människor som…
… Går några meter framför en när man är på väg någonstans, och bolmar som aldrig förr. Givetvis är det alltid motvind i dessa lägen, och för den stackars människa som går bakom – dvs mig – känns det som att bo granne med ett polskt kolkraftverk.
… Står och väntar på bussen, och tycker att det är en god idé att tända en cigarett eller två medan de står inne i busskuren.
… Fimpar bara millisekunder innan de sätter sig i tågvagnen, så att de hela resan luktar apa. De som reser i samma vagn tvingas vackert acceptera att personen är rökare, och rätta sig efter dennes fula ovanor.
Passiv rökning må vara mildare än att suga i sig giftet för egen maskin (även om vissa rapporter säger att det är ännu värre), men det är fortfarande direkt skadligt. Hur kan jag som icke-rökare vara tvungen att acceptera att folk går omkring och långsamt förgiftar mig? Om jag är allergisk mot t.ex jordnötter så kan jag ju helt enkelt låta bli att äta det. Men i det här fallet så står det ett gäng människor och tvångsmatar mig.
Om jag skulle få välja så skulle jag vilja att det infördes totalförbud mot rökning annat än på ens privata egendom och vissa dedikerade rökrutor/rökrum på arbetsplatser, restauranger och i stan.
Folk brukar dra jämförelsen med bilar som spottar ur sig giftiga avgaser. Ska vi förbjuda sånt också? Där blir mitt svar nej. Detta eftersom att man lägger stora resurser på mer miljövänliga sätt att färdas på, exempelvis via el eller biogas. Sen att det snarare har att göra med att oljan håller på att ta slut framför ren omtanke om naturen, det är en annan sak. Dessutom handlar det om vårt viktigaste transportmedel, inte ett njutningsmedel för folk som gillar cancer.
Vad tycker ni?
En hantverkare på pendeltåget, som läser en polsk-svensk ordbok.
Det känns som att det är många i min närhet som skaffar barn just nu.
Jag tycker att det är märkligt hur vissa personer som fått barn verkar förlora sin egen identitet. Man ser det ganska ofta. Allting kretsar kring barnet, och de benämner sig själva som ”Edvins mamma” och sånt. EDVINS MAMMA?! Man är väl fortfarande en egen person, med eller utan en Edvin?
Det är samma sak med graviditeter. Alla blivande föräldrar verkar tro att de går igenom något som ingen någonsin har gjort förut. Jag minns en episod på jobbet, då en avlägsen kollega skulle bli pappa. Hans chef kom och frågade hur det går med hans frus mage, och han ropade tillbaka – i nästan obehaglig extas skall tilläggas – att slemproppen hade gått. Slemproppen hade alltså gått. Och alla bara ”åh, grattis!”.
Måste man säga så till alla? Att slemproppen har gått? Man kan inte säga att barnet beräknas komma inom 24 timmar eller vad det nu kan vara? Man måste nämna just den där slemproppen? Fy fan vad äckligt. Det fattades bara att han kunde visa upp bild på eländet på sin telefon.
Men jag vet ju inte. Jag kanske blir likadan. Om några år kanske det är jag som bloggar om att slemproppen har gått.
Nu när det nya året precis har börjat är det inte utan att man tänker igenom lite synder från det förra, och vad man har lärt sig.
Man ska inte säga till en tjej att man gillar henne, även om man gör det. Att göra det är ungefär som att bränna sina egna broar. Det är ungefär som att säga att man har aids, hatar barn, och har ett förflutet som serievåldtäktsman.
Om en kollega frågar hur man mår så vill han/hon förmodligen höra det artiga svaret istället för det ärliga. Denne känner sig troligen ganska så rejält besvärad när jag börjar rada upp allt från daglig ångest till att jag hade något tunnare avföring än vanligt i morse.
Bara för att någon kommenterar på ens blogg så är inte nödvändigtvis denna människa intresserad av en. Jag har en rätt rolig blogg, i sina bästa stunder. Kommenterar en tjej där så är chansen ganska liten att det är hennes sätt att säga att hon vill dra fingrarna genom mitt brösthår.
Om man på en arbetsintervju blir tillfrågad hur det skulle kännas om man inte får jobbet, säg då inte att det skulle kännas ”okej ändå”. För det skulle det inte. Det skulle kännas deppigt, snopet och otacksamt i flera veckor efteråt. Så pass deppigt, snopet och otacksamt att varken Ben & Jerrys eller duschgråtande kan läka såren i ens trasiga kevlarsjäl.
2012
Vilket år det kommer att bli, right?
