Kategori

Tankar

Kategori

Sånt där som ockuperar ens ack så sjuka sinne.

Det är kul med folk som på sitt telesvar meddelar att man kommit till deras ”automatiska telefonsvarare”. Jaha, deras automatiska telefonsvarare! Tur att jag inte kom till deras manuella telefonsvarare, det är så jobbigt när en apa måste sitta och skriva ner det man säger hela tiden. Den skriver ju så långsamt.

Hörni, jag har tänkt på det här med varma drycker. Varför ska de vara så himla varma? Så varma att man bränner sig om man inte väntar typ en kvart innan man dricker dem? Varför? Det finns väl ingen som vill ha dem så? Om de ska vara så varma att man måste vänta så tvingas man ju nästan göra i ordning drycken innan man är törstig, om man ska kunna dricka när man är det. Det är nästan en läskig tanke, tycker jag.

… Ja, jag har bloggtorka. Jag tror jag ska skapa en sektion där man får skriva vad man vill att jag ska blogga om. Ring så spelar vi, typ. Skriv så bloggar jag.

Hörni… Jag sitter här och blir riktigt sentimental. Har ni tänkt på vilket underbart mirakel livet är? Man lär sig nämligen nya saker varje dag. Det kanske ni inte tänkt på? Men det gör man. Nya underbara saker om sig själv, och om sitt liv. Saker som kommer berika resten av det på ett alldeles underbart sätt.

Idag lärde jag mig att det går att bläddra mellan bilder på facebook med piltangenterna.

Ja, jag tänkte dela detta minne med er, av ren kärlek och välvilja. Låter bra va? Jag skickar fakturan.

Året borde varit… 1994. Jag gick i andra klass, och var bästis med två tjejer. Det var ganska ovanligt på den tiden, och även om jag ibland blev retad av folk på skolgården så var det dem jag trivdes allra bäst med.

Jag var lite av klassens clown i skolan. Så en dag, i slutet av lektionen, kom jag på en rolig grej att göra. I ett obevakat ögonblick körde jag ner ena handen innanför byxorna, öppnade gylfen och lät stolt ena pekfingret hänga ut. Åh, det skulle bli en sådan succé, det såg jag framför mig. ”Titta här!” fnissade jag, och tjejerna tittade mycket riktigt på det som hade hänt mellan mina ben.

Jag minns inte om de skrattade eller fnissade eller bara var tysta, men inom kort kom den mycket stränga läraren Eva och tog ett rejält tag om nacken på mig. ”Hördudu!” röt hon till, och körde ut mig. Sedan minns jag inget mer, annat än att jag efteråt satt i kapprummet och snyftade. Jag hade ju bara försökt vara rolig, jag fattade inte varför alla blev så arga.

Efter en stund, när lektionen var slut, kom resten av klassen. ”Werner visade snoppen för tjejerna!” skrattade en klasskompis. Jag försökte protestera och få honom att förstå att det bara var fingret. Men det var lönlöst; skratten och stojet överröstade allt. Jag pratade aldrig mer med någon om händelsen.

Det mest traumatiska är att jag fortfarande inte vet om tjejerna jag visade fingret för trodde att det var snoppen eller inte. De kanske fortfarande tror att jag stod där och rakt uppochned visade kuken för dem. De kanske är rädda för snoppar pga den perverse 8-åringen som visade könet mitt på lektionen. Vad har jag gjort?!

Idag slog det mig plötsligt… Att Stockholm verkligen inte är staden för mig. Jag borde inte bo här. Men det gör jag, eftersom jag är född här. Här har jag min familj. Och jag hittar nästan överallt.

Men Stockholm… har blivit kallt.


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27