För några år sedan jobbade jag på en bredbandssupport för privatkunder. En dag hörde jag min kollega sitta och prata med en kund. Han satt en bit bort från mig, men man hörde honom över hela kontoret.
”Arne? Arne, vart tog du vägen? … Han gick iväg… Ja? Arne, hallå, hör du mig? Skriv inte in beställningskoden! Vad finns det annars för alternativ du kan välja då? Kan du trycka nästa där nånstans? Det känns som vi är ute på fel spår här… Hör du mig fortfarande eller? Arne? ARNE?! Ja? Kan du trycka nästa där? Vart är du nu nånstans? Okej… Starta om vadå? Stäng ner allting där. Tryck på nästa. Nej, stäng ner det och tryck på nästa. Tryck nästa. Jajemen! Då vill jag att du läser upp för mig, vad för användarnamn använder du? Nej. Ja. Bokstavera. Var det stora eller små du skrev med? Mm. Vad kan du välja dårå, på nästa? Du kan välja en massa grejer där. Vad menar du? Arne? Arne, kan du läsa upp för mig vad du får för felmeddelande Arne? Du får bokstavera. Arne, du får säga om du skriver stora eller små bokstäver. Hallå? Han har lagt på… Är det stora eller små bokstäver du använder, det är det som är väsentligt. Japp. Ja. Jag måste kontrollera det här. Pröva F12, Arne, så hörs vi sen. Japp, hej då!”
