Hittade en lite smårolig bild på olika sorters manliga oskulder. Nu är visserligen inte jag oskuld (mamma, om du läser detta så hoppas jag att det inte kommer som en alltför stor chock; dessutom skulle jag behöva låna några tusen att betala Svetlana), men ändå.
Hur som helst är det nästan obehagligt likt mig.
Förutom Perverted-stapeln, givetvis. I mitt fall är den röd. Och troligen blinkande.
Nu är bara frågan: Var är dessa emofans som min vän talar om? Jag vill gråta mig till sömns på någons byst i gemensam flykt från en hopplös verklighet. Men vems?
I fredags var det kaos i kollektivtrafiken. Det hade kommit lite snö, och SL stod som vanligt helt lamslagna inför detta. ”Vafalls?! Snö? I februari?” kan jag tänka mig att det lät på deras kontor.
Men så var det. Enorma mängder snö, bitande iskyla, och dessutom en nedriven kontaktledning på det. Resultatet blev att folk satt fast på iskalla pendeltåg i fem timmar på morgonen, och på kvällen var det fortfarande problem med förseningar.
Så där stod jag, fast på perrongen med halva Stockholm, och mådde tjyvens. Vankade av och an, som en äggsjuk höna, för att inte spontant utveckla kallbrand. Suckade högt. Hoppade lite på stället. Efter en stund kom då äntligen tåget; fruktansvärt enormt jättefullsatt precis som förväntat. Men jag lyckades tränga mig in, och nu visste jag åtminstone att jag var på väg hem. Stod och fokuserade blicken på en kvinnohandske, och försökte låta bli att görgås av köld, uttorkning och allmän olust att vara där. Tåget krängde, och som jag hatade mänskligheten.
Men det var inte förrän jag, efter någon timmes tågfärd, en inköpt kebabtallrik, och en påbörjad vandring mot hemmet, som jag märkte det värsta av allt. Något riktigt fasansfullt. Nämligen mina bröstvårtor. I synnerhet den högra. Status på den var nu extremt kritisk; bröstvårtsstatus röd skulle man nog säga. Min skjorta, i dess sträva fejk-bomullsmaterial hopknåpat av kinesiska barnarbetare, tillsammans med kylan hade skapat en ENORM friktion. Så… det var inte skönt. Jag fick hålla i skjortan för att den inte skulle nudda bröstet på mig.
Jag har fortfarande, såhär två dagar efteråt, någon sorts skorpbildning på den högra bröstvårtan. Var går man om sådant? Måste jag beställa mammografi nu, för att säkerställa att inget är permanent skadat?
Varför skriver inte medierna mer om manliga bröstvårtsproblem?
En gång, ungefär år 2006 e.Kr, var jag tillsammans med Linnea, min andra flickvän i ordningen. Vi hade det rätt bra, men hon hade sina väldigt bestämda preferenser angående mäns utseende. Och jag var väl milt uttryckt bland de toffligaste människor som ätit, sovit och gått på toaletten som alla andra.
Linnea gillade snaggade killar. Det tog inte många veckor innan jag hade snaggat mig.
Linnea gillade killar med smycken. Jag köpte nåt slags halsband jag använde ett tag.
Sen gillade hon killar som hade mindre kroppsbehåring än elitsimmare. Och sure, det kunde ju vara roligt att för en gångs skull testa att raka av sig sin ymniga päls på bringan, tänkte jag medan jag klev in i duschen. Linnea plockade fram alla nödvändiga instrument för att fullfölja operationen. Allt fanns. Både babyoljan och ladyshaven. Sen skred hon till verket.
Att raka bröstet kan kanske vara mitt sämsta beslut genom tiderna. Det var hemskt. Folk snackar om att waterboarding är tortyr, men då ska de bara veta hur det känns när ens babyoljekladdiga brösthud klistrar sig mot t-shirten. Jag klöktes nästan av bara känslan. Det var som hudens motsvarighet till vad öronen tycker om folk som drar naglarna över svarta tavlan.
Dessutom var det inte snyggt nånstans. All manlighet var borta. Jag kände mig som Buddha. Och vad jag vet fick inte han ligga så mycket.
Idag (eller igår för alla irriterande människor som alltid ska anmärka på att det är ”igår” om klockan är över tolv) hade jag på mig en t-shirt med sömmar i form av ett oidentifierat mönster mitt på bröstet. Sedan gick jag med den t-shirten i tio minusgrader när jag skulle hämta ett paket Lego (det sista!). Resultatet: Kylan gjorde att mina bröstvårtor blev styva, och sömmarna skar då in i dem. Nu svider mina bröstvårtor.
Jag tänkte att ni borde veta.
Det här är Thomas Beaty. Han var kvinna, blev man, men lämnade kvar vissa kvinnliga delar och blev gravid. Jättefint. Jättekul. Jätteudda.
Men allt jag kan tänka på är… Varför har de censurerat hans bröstvårtor? Inte för att jag bryr mig så enormt mycket, men jag tycker det är märkligt. Han vill ju vara en man, och mäns bröstvårtor censureras aldrig. Är inte det diskriminering att då censurera hans?
*skriver ett argt brev någonstans*
Random flicka på helgon.net. Det är när man ser såna här saker som man börjar fundera över sitt liv på allvar. Över vad som är viktigt. Och framför allt… Det är då man ställer sig själv följande stora etiska fråga:
För liten bikini eller för stora bröst?
