I fredags var det kaos i kollektivtrafiken. Det hade kommit lite snö, och SL stod som vanligt helt lamslagna inför detta. ”Vafalls?! Snö? I februari?” kan jag tänka mig att det lät på deras kontor.

Men så var det. Enorma mängder snö, bitande iskyla, och dessutom en nedriven kontaktledning på det. Resultatet blev att folk satt fast på iskalla pendeltåg i fem timmar på morgonen, och på kvällen var det fortfarande problem med förseningar.

Så där stod jag, fast på perrongen med halva Stockholm, och mådde tjyvens. Vankade av och an, som en äggsjuk höna, för att inte spontant utveckla kallbrand. Suckade högt. Hoppade lite på stället. Efter en stund kom då äntligen tåget; fruktansvärt enormt jättefullsatt precis som förväntat. Men jag lyckades tränga mig in, och nu visste jag åtminstone att jag var på väg hem. Stod och fokuserade blicken på en kvinnohandske, och försökte låta bli att görgås av köld, uttorkning och allmän olust att vara där. Tåget krängde, och som jag hatade mänskligheten.

Men det var inte förrän jag, efter någon timmes tågfärd, en inköpt kebabtallrik, och en påbörjad vandring mot hemmet, som jag märkte det värsta av allt. Något riktigt fasansfullt. Nämligen mina bröstvårtor. I synnerhet den högra. Status på den var nu extremt kritisk; bröstvårtsstatus röd skulle man nog säga. Min skjorta, i dess sträva fejk-bomullsmaterial hopknåpat av kinesiska barnarbetare, tillsammans med kylan hade skapat en ENORM friktion. Så… det var inte skönt. Jag fick hålla i skjortan för att den inte skulle nudda bröstet på mig.

Jag har fortfarande, såhär två dagar efteråt, någon sorts skorpbildning på den högra bröstvårtan. Var går man om sådant? Måste jag beställa mammografi nu, för att säkerställa att inget är permanent skadat?

Varför skriver inte medierna mer om manliga bröstvårtsproblem?