Ja jädrar. När jag skulle hem från affären idag så möttes jag av min granne och hans skötare i entrén till huset. Det visade sig att hissen har gått sönder, och eftersom grannen i fråga är rullstolsbunden (det är av någon anledning nästan bara handikappade personer i området – jag hoppas att jag är ett undantag) så blev det lite svårt.

”Kan du hjälpa till att bära honom uppför trapporna?” frågade skötaren mig, varpå jag instinktivt tänkte att jag inte skulle klara av en sån sak. Det skulle ju sluta med att jag hade ihjäl den stackarn!

Istället tog skötaren honom på ryggen, medan jag gick bakom som nån kofösare. Men det gick. Sen pratade jag och grannen en bra stund, djungeltrumman har tydligen trummat på ordentligt angående att jag ska flytta. Men det är spännande det där; sista månaden i lägenheten är första gången jag säger mer än ”hej” till en granne.