Nyckelord

kollektivtrafik

Besöker
zelda-mindfuck
Den här bilden har i princip inget med texten att göra.

Märklig situation på pendeln.

Jag skulle precis resa mig för att kliva av, men satt bredvid en typisk nonchalant kille runt 20 år. Vanligt folk reser sig ju om någon ska förbi, eller åtminstone vrider på benen så att det är fysiskt möjligt att komma ut (förutom om personen i fråga sover förstås). Det gjorde inte den här personen, utan jag fick ta ett jättekliv över hans båda ben samt väska som befann sig där jag skulle gå.

Resultatet blev att jag tittade så mycket på vart jag klev, att jag inte märkte vilka som befann sig i min närhet. En kvinna stod nämligen precis framför mig, i kön mot dörrarna. Så med mitt jättekliv knäade jag henne rätt i stjärten.

Hon sa ingenting, men jag kände liksom hur mitt knä sjönk in minst fem centimeter i hennes otränade bakdel.

Mycket, mycket obehagligt.

Nu på vägen hem från jobbet kom jag ännu ett steg närmare vad som i slutändan kommer att leda till att jag blir inspärrad nånstans.

Jag satt på pendeln mot hemmet, bredvid en tant. Jag hatar att sitta ytterst, för då kan man ge sig satan på att personen bredvid kommer att vilja gå förbi när hen ska gå av, lagom till jag slumrat till (jag lyckas aldrig åka hela sträckan utan att somna). Jag minns att jag tänkte ”undrar när tanten ska av” innan det svartnade. Snart halvsov jag, till ljudet av min shufflade spellista på Spotify.

Tio minuter senare väcks jag väldigt bryskt, av att en skallig man i 35-årsåldern knuffar till min axel. Jävligt hårt. Jag tittar på honom, och sedan på tanten som nu står upp och signalerar att hon ska av. Det känns som att resten av vagnen också tittar på mig, precis som att hela tåget har fått vänta i 45 minuter på att jag ska vakna. Tanten i fråga kunde tydligen inte själv peta på mig (kanske av rädsla för att bli hedersmördad).

Eftersom jag var trött, hungrig, och fortfarande befann mig i hypnopompi (de sekunder där man precis har vaknat och inte riktigt förstår vad som händer), så blev jag ilsken. Jag tittade på den skalliga mannen och semiskrek ”Jääävlar vad du tog i”. Han tittade bara tillbaka med ett leende som kunde kategoriseras någonstans mellan nervositet och hånfullhet. Sen fnyste jag, flyttade in, och stirrade ut genom fönstret resten av resan. Allt medan jag fantiserade om att sätta en tomahawk i huvudet på flintisen.

Ibland funderar jag på om jag bara inte borde bli galen fullt ut. Jag menar, visst, jag skulle förmodligen spendera stora delar av mitt liv på psyket, men jag skulle åtminstone vara sann mot mig själv. Jag skulle känna att jag vore min egen lyckas smed, som gör vad jag vill. Jag vrålar och är konstig mot vem jag vill, minsann! Det kanske vore bättre än att känna hur hela världen kör över en medan man bara knyter näven i ena byxfickan. För det slutar alltid i självhat för min del.

Finns det någon mer som känner så ibland, eller ska jag ange mig själv i förebyggande syfte?

Igår var det en spännande dag. Jag satt i godan ro och lyssnade på musik, på bussen mot hemmet. Då orten där jag jobbar för tillfället bör vara känd som världens största byggarbetsplats så var vägen full av grävmaskiner och spadar och annat helsike. Detta hade bussen lite knepigt att komma förbi, och körde således rätt in i ett sånt där stålstängsel med betongfot. Kraaaaaaaaasch lät det, och passagerarna förfasades.

Bussen stannade och chauffören gick ut. Det gick några långa sekunder. Sedan kom en mycket irriterad busschaufför in med motorhuven under armen. Den hade fallit av. Han placerade huven bakom förarsätet, och körde vidare. Alla fnissade.

”Stopp i all pendeltågstrafik mellan Stockholm C – Älvsjö pga olyckshändelse.” Således var resan till jobbet i morse extra rolig. Försenad pendel till Älvsjö. Sedan stå bland miljoners miljarders människor i väntan på ersättningsbuss, bland annat två medelålders män som skrek som apor för att de inte fick gå in i mittsektionen av bussen. Chauffören vägrade, och männen blev vansinniga. Bussarna passerade överfulla, en efter en, och jag började så sakteliga tvivla på att jag skulle kunna jobba innan lunch.

Efter ett tag hade dock 90% av folket gått på, och även jag fick komma iväg mot… Liljeholmen. Där fick jag byta till röda linjen mot centralen, och sedan blå linjen till Kista. Sedan använde jag fötterna för att transportera mig framåt ett tag, för att slutligen – en timme och en kvart sen – vara på jobbet.

SL – Business as usual.

Snökaos i hela Stockholm. Pendeln försenad allt från en halvtimme till halva dagen. Strömavbrott på tunnelbanan.

Dessutom! Daniel Werner vurpar nästan tre gånger, och vurpar o-nästan två gånger. Andra gången skriker han ”AAAAARGH!!! Andra gången!” rakt i ansiktet på en stackars förbipasserande.

Häromdagen skulle jag hem från jobbet, och stod på sedvanligt vis och väntade på bussen. Det var en sån där hållplats utan kur, där det bara fanns en stolpe med tidtabellerna, och sedan inte så mycket mer. Folket stod lite utspritt och väntade, med säkert två meter mellan första väntande och själva stolpen. Så jag hade helt sonika gått förbi människorna och ställt mig vid stolpen. ”Ingen onödig yta skall förfaras så länge Daniel Werner kan stoppa det”, hade jag tänkt säger vi.

Sedan kom bussen och stannade precis framför mig. Precis när jag skulle försöka närma mig bussdörrarna så hade en fet och mer än lovligt ful tant ställt sig i vägen. Det var liksom uppenbart redan direkt att hon tyckte att det var hennes rätt att gå in i bussen först, eftersom hon väntat längst. Det tyckte inte jag, eftersom bussen stannat vid mig. Tärningen var kastad! Jag försökte gå förbi tanten, vilket hon verkade tycka var helt oacceptabelt. Hon gjorde ett aggressivt utfall och trängde sig förbi, och vände samtidigt lite på huvudet och fnös mig i ansiktet. Inom mig lät jag som Kalle Anka när han är arg, typ kvack-kvack-kvack-kvack-kvack, men utanpå var jag mitt vanliga jantelagsjag.

Ovanstående utspelade sig säkert inom loppet av fem sekunder, men jag tyckte det kändes som flera års krigsföring mellan två envisa nationer. I vilket fall spenderade jag hela resan med att ge tanten onda ögat och knyta handen extra hårt i fickan. Funderade på att peka finger åt henne innan jag klev av vid min station, men lät bli på grund av skymd sikt. INTE bra att av misstag peka finger åt exempelvis en muskulös gruvarbetare, och sedan få stryk efter noter.

Såhär ser man ut när man ska se Rammstein i Globen! Dock är det snöstorm så SL gör allt för att sätta käppar i hjulen såklart.

Har sett fram emot detta i sex års tid, så gör Stockholms kollektivtrafik att jag missar konserten så ska jag gå fullständigt MENTAL on their asses.