Jaha. Så var det dags för kvällens underhållning.

Jag hade precis duschat, rakat mig, omsorgsfullt oljat in mina blänkande muskler, och allt det där andra som ung man behöver göra för att bibehålla kroppslig hygien. Tänkte gå och lägga mig när jag plötsligt satte foten i… Nej, inte en potta. Utan i en rejäl kattspya. Naturligtvis, tänkte jag, eftersom jag hade gett honom mjukmat tidigare på dagen. Tre av fyra dagar får han torrfoder, och så fort han får mjukmat så kastar han i sig maten och spyr sen upp det på ett så omständigt ställe som möjligt. Sist var det under sängen, över en elsladd. Sen stod han där och försökte krafsa över imaginär sand halva natten, så att jag tvingades upp.

Ikväll var det inte bara på golvet vid sängen. Nej, det hade varit alldeles för enkelt. Det var såklart i sängen också. Som av en händelse tänkte jag ”bara han inte spytt i sängen åtminstone” bara sekunder innan jag såg det hela. ”Bara inte”; famous last words. Jag borde ha vetat bättre.

Så nu var både täcket och lakanet blött och luktande av hårboll blandat med kattmat. Omöjligt att sova i. Och jag har ett rejält duntäcke, så efter lite googlande (ja, jag kan ingenting om hushållssysslor) så har jag lärt mig att man måste tvätta sånt med tennisbollar och grejer. Och sen torktumla djävulskapet! Herregud. Då måste jag både lyckas boka tvättstugan och sen faktiskt lyckas ta mig dit. Det kommer ju inte att hända. Så jag köper nytt istället, det är tusen spänn raka vägen åt helvete.

Ibland överväger jag att sluta ge Salahuddin mat överhuvudtaget. Vad är det för mening? Han spyr ju ändå bara upp det.

… Men man ska väl inte vara för hård mot kattstackarn. Han är ändå fjorton år, man vet aldrig hur länge han är kvar. Och jag älskar honom ju, den jäveln.