Nyckelord

lunch

Besöker

Idag var jag och några kollegor på Palmyra, Stockholms bästa kebabställe (enligt DN) på lunchen. Och ruskigt gott var det. Dock var det så enormt stora portioner. Det borde vanligtvis vara en bra grej, men det här var nåt helt annat. Det var ångeststora portioner. ”Äter jag upp allt så avlider jag”-ångest. ”Jag måste äta upp allt, annars är jag ingen man”-ångest.

Själv är jag ingen man, jag åt upp kanske 1/3 av det där. Men men. Alla kan inte vara män heller.

Vi skulle ta buss 160 hem. Men buss 168 kom några minuter innan. Jag trodde mig ha sett den åka förbi Årstaberg (vilket är väldigt nära vårt jobb) förut, så vi hoppade på. Mina kollegor hävdar att jag sa att jag VISSTE att den skulle åka den vägen, men så var det icke.

… Åkte den förbi tror ni? Nej. Åkte den ens i närheten av Årstaberg? Nej. Åkte den åt helt fel håll, ut på vischan? Ja.

Vi hamnade här. Östberga torg, vilket mycket väl skulle kunna vara jordens ände. Helt folktomt var det. Nästan kusligt.

I väntan på bussen tillbaka gick vi in i den här affären. Vi var troligen de första kunderna på många år. Chefen köpte två kepsar och en gummiboll, så dagen blev rätt lyckad för honom ändå.

Sen stod vi och funderade ett tag. Hur skulle vi ta oss hem? Gick den där bussen åt rätt håll? Skulle nästa buss göra det? Skulle vi få sätta upp ett vindskydd och övernatta i Östberga?

Till slut kom bussen, och vi begav oss mot jobbet igen. Cirka två timmar tog lunchen. Vilket äventyr!

Nu ska jag iväg för att äta tacokryddade kycklingklubbor och ris OCH pannkakor och sylt. Kanske på samma tallrik.

Om minst tre personer skriver att de vill ha en bild på eländet så lovar jag att fixa det. Annars får ni leva resten av era liv i ovisshet om vad jag åt denna dag, och det blir inte kul för någon.

Jag kom precis tillbaka från lunchen. Fläskfilé black & white med pommes förtärdes. Dock uppstod ett litet intermezzo på lunchstället, då jag mötte ett s k ”praktarsel”.

Eftersom jag har driftfunktionen på jobbet idag så ringde det någon person för att felanmäla ett system som precis gått ner. Så jag satt således och pratade i telefon. Då kommer det en man, ca 50 år och med kostym. Värsta sorten. En sån där businessman som tror han är bättre än alla andra.

Han trampade på min rock jag hängt över stolen, så den föll i marken. Medan han hängde tillbaka den (åtminstone en bra sak) så böjde han sig över mig och förklarade vad han precis hade gjort. Vet inte om han tyckte att han förtjänade en kaka och en medalj för det, men jag var inte så pass givmild.  Jag fortsatte att prata i telefon och gav honom ett distinkt tummen upp.

Men det dög inte. Han var tvungen att visa den fruktansvärda nonchalans jag visat som inte sagt tack. Han riktigt skrekVARSÅGOD” innan han gick därifrån, skrockandes med de andra kostymgubbarna.

Jäääävla rödbetssallad! Jag anade ju att denna köttbullemacksingrediens var bortom mina ack så begränsade hanteringsmöjligheter, och så var det ju givetvis också. Helt omöjligt att äta utan att tappa ner flera kilo mat i knät. Nu har jag rosa märken i skrevet, som inte går bort… Happy birthday!

Dessutom är jag så sjukt mätt nu. Måste lägga in mig på magpumpning typ.


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27