Idag har undertecknad fyllt år, faktiskt hela dagen. Åtminstone stora delar av den.

Jag blev egentligen firad i söndags, så ikväll hade jag lite ensamfirande med hjälp av god mat jag inte annars brukar unna mig. Det blev oxfilé, pommes och bearnaisesås. Det var precis lagom efter att ha värmt upp med fasta hela dagen, och mina artärer tackade så mycket för middagen.

Att hämta ut maten, från O’learys, var däremot ingen vidare upplevelse att prata om. Jag har handlat där några gånger förut (faktiskt riktigt bra mat) och det är alltid kaosartad stämning. Stressen och springet är ungefär i klass med McDonalds, förutom att McDonalds faktiskt har koll på ens beställningar.

O’learys… not so much. Först ringde jag och beställde via telefon. En oxfilé med pommes och bearnaisesås, sa jag. Två stycken, sa han. Nej bara en, sa jag. Tack så mycket, började han, innan jag avbröt med att jag vill ha den well done. Annars hade de ju fått gissa sig till hur de skulle grilla den, och då hade jag garanterat fått den blodigare än en sätesbjudning.

Trettio minuter skulle det ta, vilket visserligen var lite i överkant på väntetid, men inte spelade så stor roll. Efter 25 minuter kom jag dit, och satte mig för att vänta på att betala. En servitris uppmärksammade det hela, och berättade att min mat var på gång. Efter en kvarts väntan började jag känna mig bortglömd. Sökte ögonkontakt utan gehör. Försökte undvika att ställa till med en scen, så jag höll mig lugn trots viss frustration och hunger.

När jag till slut fått betala kollade jag för säkerhets skull vad jag fått för mat den här gången, eftersom O’learys är ökända för att aldrig lyckas stoppa in rätt saker. Bearnaisen såg misstänkt vit ut, och jag hoppades att detta inte var resultatet av ”kockens överraskning”. Jag orkade dock inte vara finkänslig, så jag stoppade ner ena fingret och smakade. Mycket riktigt. Aioli, inte bearnaise. Jag berättade detta för servitrisen, och fick den rätta såsen.

”Du får den här på köpet idag då”, sa hon med en ton som lät ungefär som att jag skulle vara tacksam. Som att hon precis bedrivit välgörenhet, och nu förväntade sig att jag skulle gå ner på knä och suga på hennes tår, eller åtminstone bocka och säga ”tack goa direktörn”. Jag gjorde ingetdera, men bjöd henne ändå på ett tack innan jag gick.

O’learys. God mat, men bättre kan ni.