Min mamma mailade över en bild hon scannat in, anno tidigt 1990-tal (höll på att skriva 1900-tal, men riktigt så gammal är jag inte, även om mitt närminne känns så). Ni ser, jag har varit tv-spelsnörd i alla tider.
Notera även hur jag strukit över ett bakvänt J i ”Morton Koopa JR”… Hah!
Häromdagen kom jag att tänka på en kort episod från när jag var liten. Jag får såna där flashbacks ibland, oftast saker som får mig att göra en rejäl facepalm eftersom jag var ganska pinsam redan då.
Detta var när jag gick i lågstadiet, ettan eller tvåan. Jag och min barndomskompis Mikael lekte, nånstans framåt eftermiddagen när det plötsligt hette ”fritids” eftersom man bara satt och väntade på att bli hämtad av exempelvis mamma, pappa eller mormor. Jag minns inte riktigt vad vi brukade göra under all denna dödtid, men förmodligen blev det innebandy, ritande eller Mahjong med Eva CP. Mahjongstunderna var de enda gångerna man gillade henne, tanten.
Så jag och Mikael lekte alltså, varpå jag plötsligt blev kissnödig. Jag gick in på toaletten, lät med lätthet urin passera ur den då ännu obesudlade penismynningen, spolade, och skulle sen tvätta händerna. Och givetvis blev det en jävla sprutt på kranen, så jag fick en liten vattenfläck på byxorna. Precis i skrevet. Varför blir det alltid i skrevet?!
”Attsingens (på den tiden kunde jag inga grövre könsord), Mikael kommer att tro att jag kissat på mig!” tänkte jag. Och det var då jag begick det fullkomligt ÖDESDIGRA misstaget att försöka ordna upp min situation. Fråga mig inte hur min pojkhjärna tänkte, men jag tänkte att om jag stänkte MER vatten på byxorna så skulle det verka mycket mer troligt att det var kranens fel. Så mycket kan man ju inte kissa på sig, eller hur?
… Jodå. Jag kom ut ur toaletten med en enorm fläck i grenen, och förklarade att jag spillt vatten. ”Ah… Jag förstår” sa Mikael med en ton som att han ville försäkra mig om att han inte skulle berätta för någon att jag var en byxkissare. En byxkissare…
Ikväll får den här byxkissaren upprättelse.
Häromkvällen fick jag ett infall och googlade gamla leksaker. Minns någon mer än jag Mighty Max?
När jag gick i lågstadiet var nämligen detta ett av mina största intressen. Det här var ju på den tiden då pojkar och flickors leksaker var extremt skilda åt, så i egenskap av pojke lekte jag alltså med monsterliknande krigsleksaker. Mighty Max var nämligen leksaker tillverkade 1992, som på utsidan såg ut som olika vidunder, men som kunde öppnas för att exponera en liten fantasimiljö där inuti. Ett gäng olika tillverkare gjorde likadant, men Mighty Max var först.
Jag kom att tänka på när jag fick min första Mighty Max-leksak. Min kompis Tomas fyllde år, och jag och pappa var i affären för att inhandla någon slags present inför det stundande kalaset. Jag hade ingen aning om vad han önskade sig, så jag gick utan att tänka mig för raka spåret till den sortens leksaker jag själv var intresserad av. Och där såg jag den. Ett fladdermushuvud som förmodligen var det häftigaste mina arma pojkögon hade sett. Jag slog till, med pappas pengar.
När vi kom hem blev jag ledsen, och insåg att det egentligen var jag som ville ha den där leksaken. Och så blev det. Med mitt manipulativa barnasinne såg jag till att jag var den som fick Mighty Max-presenten, medan mamma fick gå och akut-köpa nånting annat till Tomas. Jag minns inte vad han fick, men det var nånting tramsigt.
Sen kom jag att tänka på den där gången då det ena fladdermusörat gick sönder. Det var en sorgens dag. Jag, min kompis Mikael (han hade för övrigt robothuvudet med den synliga hjärnan), och hans kompis Stephan lekte på skolgården. Stephans mamma kom från Frankrike, och en gång imponerade han på klassen genom att sjunga ”Broder Jakob” på franska. Man imponerades nog ganska lätt som barn.
Hur som helst, den här dagen hade han lånat min fladdermusleksak för en liten stund, varpå en tredje bekant ville titta på den. Det fick han inte för Stephan, som började springa. De sprang runt skolan, och när Stephan kom tillbaka med leksaken hängde ena örsnibben i en enda slamsa. Inte ens en ursäkt fick man, och jag försökte hålla tillbaka tårarna så gott det gick.
En gång var jag, mamma, mammas väninna och hennes son på Öland. Mamma och väninnan hade någon slags oskriven överenskommelse som innebar att de skulle visa varann vem som var den bästa mamman. Därför fick väninnans son ett flygplan från Crash Test Dummies (nej, inte gruppen som sjöng ”Mmm mmm mmm mmm” utan en annan leksakstyp på 90-talet).
Själv fick jag det största Mighty Max-setet som fanns – Skull Mountain. Jag minns fortfarande att det kostade 500 kr. Det var en fullständigt hisnande summa på den tiden. Själv fick jag 20 kr i veckopeng, så trots min ålder förstod jag att det här var en mycket fin present. Tack, mor.
Nu ligger alla dessa leksaker i tryggt förvar i en kartong på vinden, men det är inte utan att jag kan bli sugen på att plocka ner den och sortera dem. Mighty Max var nog bäst genom tiderna, förutom lego.
Jag hittade en gammal bild på mig. Det är helt sjukt att man en gång i tiden har sett ut såhär.
Först och främst vill jag bara säga: Mamma. Pappa. Min familj, mina kolleger, mina vänner. Resten av er som någonsin kommer att ha chans/risk att träffa mig i verkliga livet… Jag är inte säker på att ni vill läsa det här.
Det är nämligen så att jag insåg att det var länge sen jag var sådär riktigt självutlämnande. Sådär så det nästan är äckligt. Så man riktigt rodnar å mina vägnar. Och den här bloggen marknadsförs ju ibland som en självutlämnande sådan. Därför delar jag nu med mig av det här. Jag gör det för bloggen. Tar en för laget.
Okej. Såhär är det. Jag är en ung man som har väldiga problem med det som i folkmun kallas blueballs. Blåpung på svenska, om jag inte minns fel. För er tjejer och lyckligt lottade killar som inte känner till detta fenomen så kan jag berätta att det är något som uppstår när en man har haft stånd för länge, utan att få utlösning. Det låter som något en kille säger bara för att få ligga, jag vet. ”Men älskling, jag måste få komma, jag blir sjuk annars!”. Men det är faktiskt sant. Det blir kramp i blodkärlen eller nåt sånt där spännande, och känns ungefär som att få en spark i skrevet, vilket på en kille inte bara orsakar smärta där utan även illamående och ont i magen.
Det här har hänt flera gånger jag varit på dejt, och är alltid lika hemskt. Det brukar komma när det är som mysigast. Man håller om varann. Kanske pussas lite. Sånt där mysigt. Och det är då det händer. Stånd. Och det är ju inte så att man slutar mysa bara på grund av en sån trivial kroppsfunktion. Så ståndet håller i sig. Timme efter timme. Det ger sig aldrig! Ståndet är som en helt ny person i mysandet! En person som vägrar försvinna.
För några månader sen var jag på en dejt som sträckte sig från tidig eftermiddag till sen kväll. Det såg ganska lovande ut, och aftonen bjöd på både skedande och hångel. Allt under konstant erektion från min sida. Det hela ledde till att en enorm magvärk och tillika illamående kom smygande. Det blev värre och värre, tills ståndet kändes som om onda dvärgar massakrerade min prostata med spikklubbor.
Till slut fick jag gå in på toaletten och smyg-onanera. Sen kom jag ut, lugn som en filbunke, och knäckte två alvedon i förebyggande syfte.
Det hela är naturligtvis helt sjukt tragiskt. Jag har gjort mycket tårdrypande saker i mina dagar, men det här är nog mitt livs lågvattenmärke.
Jag har funderat en del över mina skeva matvanor. Jag kan t.ex må dåligt om det är mycket mat på tallriken, eftersom jag sen barnsben blivit inpräntad att jag måste äta upp allting jämt. Man får absolut inte lämna kvar mat. Tänk på barnen i Afrika, herregud!
Värst var det i lågstadiet, i mitten av nittiotalet nån gång. Jag gick i Stenmoskolan här i Huddinge. Och jaha, det var väl en helt okej skola. Förutom just det här med ätandet. Det hölls extremt hårt på det, och jag minns allting obehagligt väl. Vi barn utsattes för utstuderad tortyr, speciellt av en lärare som hette Eva Z (som för övrigt senare blev lesbisk med parallellklassens lärarinna – lite fun fact sådär). Eva Zäta sade folk, men vi kallade henne för Eva CP. Det var alltid samma sak. När Eva CP stod för bespisningen så gick ingen säker. När det var min tur, och det var något äckligt till lunch (vilket det ofta var), så bad jag om ”lite”. Och fick givetvis mycket. ”BLAFF!” dundrade det i tallriken, när lapskojsen eller tonfisken föll ner.
Trots att man bett om lite, så var man tvungen att äta upp. Man fick helt enkelt sitta kvar tills man gjort det. Jag minns oräkneliga eftermiddagar, där man ensam fick sitta kvar och peta i maten medan de andra lekte. Den skammen alltså. Man blev bestraffad för att ätandet inte var ens största intresse, och det fanns inget att göra åt saken. Gick man och slängde maten så fick man skäll, och en ny tallrik med ännu mer.
En gång satt jag och några till kvar vid bordet långt inpå kvällen, ty vissa gånger var maten så äcklig att flera barn fick sitta kvar. Klassens mobboffer (dock inte av mig, jag var faktiskt snäll när jag var liten) nös plötsligt, och fick klungans uppmärksamhet. En annan tjej fullkomligt skrek ut att ”HON NÖS RÄTT I MATEN”. Känslig som jag var, redan då, blev jag så äcklad att jag nästan började gråta.
Det är såna där saker som man minns. Så tvinga inte i era barn någon mat, folk.
Jag har köpt en klockradio, så på sistone har jag spenderat morgnarna och kvällarna med att vakna respektive somna till P3. Detta är nog det mest spännande som hänt i mitt liv på länge, och jag är nästan barnsligt glad över det. Det är ungefär som när jag var arbetslös och hade så lite att göra att jag blev uppspelt av att köpa en ny tandborste. Lite så är det.
Apropå det här med radio kom jag att tänka på ett gammalt minne som man borde ha lyckats förtränga vid det här laget. Men uppenbarligen inte. Och det var en liten händelse som utspelade sig när jag var en sisådär 7-8 år och sov i samma säng som mamma. Det är för övrigt nu som alla läsare äcklat låter mig veta att det inte är normalt att sova i samma säng som sin mor när man är så gammal. Men vadå, ni känner henne inte som jag gör! Ni är bara avundsjuka!!!
Vi brukade i alla fall lyssna på radio när vi skulle sova, ofta P1 då deras debattprogram vid nattkröken var enklast att somna till. Just den här kvällen var det dock något annat i etern, nämligen någon slags erotisk poesikväll. Varken jag eller mamma hade lagt märke till kvällens tema, utan det var först när programledaren började läsa upp en väldigt ingående erotisk novell som det började bli konstig stämning i sängen.
”… Det kändes som att hela ryggraden sprutade ut ur snoppen”, läste han medan våra klarvakna och mycket obekväma ögon förmodligen lyste där i mörkret. Efter det körde vi, i tyst överenskommelse, alltid P2 om kvällarna. Där spelades det bara klassisk – och högst osnuskig – musik.
