Idag var jag i den lokala matvarubutiken, för att inhandla middag i form av köttbullar och snabbmakaroner (och hallonsylt, givetvis). På väg till makaronerna så stod det ett gäng försäljare och bjöd på gratisprover av Omega-3. Jag försökte undvika ögonkontakt och gå förbi, men för sent; tjejen hade redan märkt mig.

”Hej, vi bjuder på gratisprover av Omega-3!” ropade hon, varpå jag kände mig tvingad att ta en tablett och en mugg vatten. Allt medan jag tänkte på vad jag skulle få för biverkningar denna gång. Jag lider nämligen av en ovanligt pessimistisk form av hypokondri, så varje gång jag förtär nånting jag aldrig gjort förut så tror jag att jag kommer att få en anafylaktisk chock och ligga skakandes på golvet, med fradga ur mungipan. Men detta försökte jag ignorera för tillfället, och stoppade tabletten i munnen.

”Du som tränar ska absolut ta Omega-3!” sa hon, och pekade på mina enligt henne groteskt muskulösa överarmar. Min tanke i det här stadiet var ”Öhm” och ”Sådär säger hon till alla”. ”Du tränar va?” fortsatte hon, och pekade på mina enligt henne enorma inoljade muskelgrupper. När jag svarade att jag inte tränar så fick hon något mycket förvånat i blicken. ”Men…” sa hon och pekade återigen på mina enligt henne fullkomligt mastodontstora biceps. ”Men tack så mycket” skrattade jag glatt och gick där ifrån.

Det gjorde min kväll. Jag vet inte varför hon gillade mina armar, men jag antar att hon ville vara sig själv för en stund.