Kära dagbok. Idag var jag med om ett litet prekärt missöde. Jag låg i soffan och spelade tv-spel, närmare bestämt PSP. Det står för Playstation Portable, och ni oinvigda kan se hur konsolen ser ut om ni tittar på bilden här bredvid. Fin va? Sådär ser min ut. Svart och glansig och väldigt macho.

Tyvärr gjorde jag idag åter igen misstaget att försöka spela fightingspel. Varför lär jag mig aldrig att jag inte kan spela sådana? Det finns nämligen ingenting som gör mig så arg som fightingspel. Jag är i allmänhet ganska bra på att spela, men när det kommer till just den här genren så förvandlas jag ett monster av frustande ilska så fort något inte går som jag vill. Och efter att ha dött mot samma motståndare tio gånger i rad kände jag för att kasta PSPn i golvet. Som tur är så är jag, även när jag är så arg, fortfarande tillräckligt vid mina sinnens fulla bruk för att inte vilja ha sönder saker med flit. Så jag kastade PSPn i soffan istället.

Jag hade dock missat en liten variabel i ekvationen. Skiten studsade från soffan, ner på golvet, och det var slutet på den skärmen.

Jag satt en stund och svor för mig själv, men insåg att jag omöjligt skulle kunna skylla ifrån mig. Bara att bita i det sura äpplet, och skamset beställa en ny. Operation ”Hitta en så billig PSP som möjligt som jag kan använda tills den nya kommer ut julen 2011” inleddes. Och jag hittade faktiskt en för under tusenlappen. En Limited Edition och allting! Så den beställdes snabbt.

Det fanns bara en liten hake… Inte ett ord. Jag vill inte höra. Tyst!