Nu vill jag gå på dejt hörni. Med nån riktigt vettig tjej, alltså (inte ”vem som helst, bara jag får hångla nuuuu!!!”, vilket folk alltid tror så fort man meddelar att man längtar efter nånting relationellt). Men det händer ingenting, och jag känner inget större intresse från någon jag pratar med. Bara ytliga diskussioner om hur läget är och hur helgen har varit. Håll käften och bjud ut mig istället! Det verkar som att det finns nån generell uppfattning om att killen hela tiden ska ta alla initiativ till att ses. Antingen det, eller så är jag helt enkelt inte så intressant på marknaden. Oavsett så får det mig att känna mig väldigt, väldigt oattraktiv.

Nu har tre personer med potential sagt samma sak inom loppet av några månader, och det skrämmer mig. De har sagt att de inte är säkra på att de vågar träffa mig, eftersom de är rädda för att bli uthängda på min blogg. De tror på fullaste allvar att de måste prestera, för om det blir konstig stämning eller om de gör bort sig på något vis, då kommer jag att skriva elakt om dem. Det är helt sinnessjukt. Så här kommer fem viktiga punkter som man måste förstå:

1. Jag skulle aldrig blogga om någon jag träffar, om hon inte är med på det.

2. Det jag tidigare skrivit om dejter har liksom utspelat sig för runt tio år sedan. TIO ÅRS preskriptionstid måste väl vara okej i alla fall?

3. Jag har alltid försökt att vara så diskret som möjligt. Tidigare har jag skrivit ut förnamn, i fortsättningen blir det bara första bokstaven i namnet.

4. Det jag skrivit på den här bloggen har ALLTID varit med fokus på humor och självdistans. Jag har med handen på hjärtat aldrig försökt att vara rent elak mot någon.

5. Hur elak och dum i huvudet tror ni att jag är egentligen? Jag är ingen empatilös sociopat. Jag har själv läst saker om mig själv som gjort mig ledsen. Jag vet hur det känns. Hur illa jag än tycker om någon så kommer jag aldrig att känna något behov av att hämnas på bloggen.

Nu kommer säkert någon scanna igenom alla 2026 inlägg för att hitta ett inlägg där jag brutit mot ovanstående. Sorry i så fall. Jag har bloggat sen 2005, även jag har mognat en del sen dess. Vid ETT tillfälle vet jag att jag bloggade om en tjej som hade aspergers, och skrev att jag aldrig vill gå på dejt med nån med aspergers igen. Det var att gå över gränsen, och jag har både tagit bort inlägget och bett om ursäkt till henne. Det här var kanske 2009 eller nåt.

Poängen är hursomhelst att jag inte kommer att hänga ut en enda människa som umgås med mig, det kan man känna sig trygg med. Nu kanske ingen vill skeda med mig ändå, men nu vet ni alla fall hur det ligger till.