Ibland är jag en skev ung man. Okej, oftare än ibland. Men ändå.

För några år sedan köpte jag en R2D2 i lego. En stor jäkel på en sisådär 1500 bitar, en massa rörliga delar, och kanske en av de knepigaste instruktioner jag stött på i mitt legobyggarliv. R2an ska nämligen kunna posera på olika sätt, med hjälp av rörliga ben. Men jag lyckades bygga ihop den utan större intermezzon, och allt fungerade bra.

… Fram till en dag då jag i ett ångestutlöst raserianfall (som sagt, detta var några år sedan, det var länge sen jag mådde så) råkade slå allt i bitar. Det som hände var att jag slog knytnäven i bokhyllan, så hyllplanet tippade och legot gick i tusen bitar. Bokstavligen. Vilket i sin tur ledde till att jag blev fullständigt tokig och skrek rakt ut, varpå grannarna ringde polisen. De kom och ville köra mig till psykakuten. Så det var vad som hände den gången, för de som varit nyfikna. Troligen mitt livs mest skamfyllda stund.

Hur som helst. Eftersom jag är lat och dessutom har nånting oklart emot att bygga ihop Lego mer än en gång (därav att jag vägrar ta isär Star Destroyern, utan hellre hyr en jävla minibuss för att frakta den) så orkade jag inte. Istället sålde jag den på Tradera och beställde en ny – exakt likadan – på nätet. Den nya byggde jag och M ihop för ett år sen ungefär.

Först nu, i nya lägenheten, märker jag att vi har byggt helt fel. Ena benet rör sig bakåt istället för framåt, och en R2D2a gör sig rätt dåligt när den går ner i spagat. Dessutom är det byggt på ett sätt så att man inte bara kan lossa på ena benet utan att allt slutar i tårar och armskärande i duschen. Så därför har jag nu beställt ännu ett exemplar på nätet, och tänker sälja den gamla. Igen.

Känns det inte lite som att det är ganska komplicerat att vara jag?