Herregud, så har den dagen kommit. Dagen då jag blev 30 år gammal. 30 år. Närmare 45 än 15.
Det känns lite som att det hör till att noja över sin ålder när man fyller 30, men för mig… Jag började noja flera år innan dess. Så det är ingen skillnad från när jag var 29… Eller 19.
Bara för att dubbelkolla: Det är inte vettigt att köpa en Lego-grej för 8000 kr va?
Visualisera ett stort och förhållandevis tyst lunchrum. Visualisera hur jag sitter för mig själv, bläddrandes bland Instagram. Visualisera hur jag då plötsligt råkar slå på ljudet, mitt under ett klipp föreställande tre salongsberusade tjejer som flams-skriker ikapp.
Visualisera att alla på mitt jobb nu tror att jag tittade på porr på arbetstid.
En sidådär 100m från lägenheten håller de fram till 2018 på med bygget av ICAs nya huvudkontor. Vilket jag, som självdiagnosticerad Highly Sensitive Person, tycker är jättekul.
Nu har det dock uppstått ett nytt fenomen. Katten brukar nämligen vomera nån gång per månad; alltid vid sämsta möjliga tillfälle. Det är som att han väntar på att man sover, spelar, duschar, eller nånting som inte går att avbryta på stört. Så när jag hör det här rytmiska dunkandet tror jag helat iden att det är kluckandet från en kommande kattspya i soffan.
Jag har haft min nya telefon i exakt 7 timmar, och det är redan en – för mig – stor repa strax ovanför skärmen. Den gamla har jag haft i två år utan en skråma. Hur kan detta komma sig? Varför just jag? När ska besvikelsen över såna här saker övergå till att jag bara skrattar åt det?
Herregud. Det borde vara nån slags varningstext på mobiltelefoner.
Idag satt jag på jobbet (ja, jag jobbar helg en gång i månaden – tyck synd om mig och all den smaskiga OB-ersättning som jag får ta del av), lite snett och ledigt på stolen. Vänd mot kollegan. Plötsligt fick jag ett mail, varpå mobilen vibrerade till. Tyvärr lät det exakt som att jag släppte mig åt hennes håll. Och tyvärr insåg jag detta och försökte rädda situationen genom att övertydligt kommentera mailets innehåll. Och tyvärr började jag att skratta åt alltsammans, vilket bara fick mig att framstå som ännu skyldigare.
Ibland märks det så väl att åldern börjar ta ut sin rätt. Jag hänger inte med i utvecklingen längre. Alla nya funktioner på det här ”internnät” eller vad det heter. Det märktes ganska tydligt idag.
Instagram har ju lanserat sin snapchat-ripoff Händelser, där man snabbt kan lägga upp nåt sorts klipp föreställande vad man pysslar med precis i stunden. Så idag när jag hade lunchrast gick jag först på toaletten, och sen stod jag och värmde min mat medan jag fipplade lite med mobilen. Plötsligt fick jag syn på ”Lägg upp en ny Händelse”-knappen, tryckte på den, och fick då se mig själv. Jag stod böjd över front-kameran och såg ut ungefär som en grottmänniska hade gjort om en mobiltelefon fallit från himlen. Grejen var att jag blev så fruktansvärt rädd, för en sekund eller två! Kaklet i köket var nämligen alldeles för likt kaklet på toaletten, så när jag fick se mig själv fick jag panik och trodde att jag lyckats publicera en video på mig själv, sittandes på toaletten. Som tur var figurerade inga könsorgan, så jag insåg snabbt att det jag såg var i realtid.
Snart lär jag väl flytta ut i skogen och ta på mig foliehatten på riktigt.
Det blev inte alls det jag tänkte. Ingen blank svart, utan matt svart. Och ingen Plus, utan en vanlig. Lika bra det.
Måste säga att det här gick över förväntan. Telefonen skulle släppas 09.01, så jag satt redo – såhär efter månadens sista nattpass – och uppdaterade sidan. Först 09.12 gick det att komma vidare, och alltså… förutsatt att Apple följer turordningen så måste jag vara bland de 100 första att få min. Det tog bokstavligen mindre än en minut från att de öppnade portarna till att beställningen var klar. Förväntade mig att det inte ens skulle gå att komma in, men det gick inte ens segt. Något går som jag vill; vad är detta?!
Var god far åt helvete, Tradera.
Igår satt jag och slösurfade lite planlöst, timmarna mellan sömnen och till-jobbet-åkandet. Bestämde mig för att ta en titt på Tradera, för att leta fräna samlarprylar som lagts upp av okunniga personer, som jag sen kan sälja för tusentals kronor på ebay (förra månaden köpte jag två statyer för 5 000 kr – kan bevisligen sälja dem på ebay för 10 000 styck). Men det var då jag såg det. FÖRFALLEN FAKTURA stod det i röda bokstäver i ett hörn, så jag gissade att det inte var så bra. Det visade sig att Tradera hade skickat ut en faktura den 31:a.
Eller skickat ut och skickat ut. De hade meddelat, via siten, att det fanns en faktura att betala. Inget brev, inget mail, bara ett kallt antagande att jag skulle se texten på sidan. Eftersom jag inte hade hängt där på ett tag så hade jag såklart missat att betala. Vilket jag åtgärdade ca FEM SEKUNDER efter jag såg meddelandet. Betalningen var bokstavligen en knapptryckning bort.
”Whatever” tänkte jag i min grova naivitet, och tänkte inte mer på den saken. När jag sen skulle till jobbet slog jag ett öga i brevlådan (jag har såna där New York:iga postboxar i foajén) på vägen ut. Och mycket riktigt hade det kommit ett inkassokrav på skiten. Förstås.
Alltså: Är det rimligt att saker går till inkasso innan man fått en påminnelse eller nånting via andra medier än själva webbsidan? Och är det rimligt att inkassobolaget ska ha 120,12% mer än ursprungsbeloppet bara för att skicka ett papper? Visst, det kunde ha varit som biltullarna, där man kan missa en betalning på 20 kr och få en påminnelseavgift på 500 kr. Det är ett påslag på 2500%. Men staten ska ju ha sitt (oj, nu är det två inlägg i rad som jag kritiserar samhället – insatsgruppen slår in dörren vilken sekund som helst).
Som tur var så var inkassobolaget hyfsat resonliga och jag slapp betala. Men ändå! Vad fan!
Köpsuget blev plötsligt enormt! En iPhone7 Plus får det bli. I Jet Black. Den lär ju fullständigt sluka fingeravtryck, men det får det väl vara värt eftersom den är så sinnessjukt snygg. Blir nästan lite erigerad här.
Efter att ha haft sexan i två år är det hög tid att uppgradera, och jag tror nog att jag känner mig redo att gå upp en storlek. När jag uppgraderade från iPhone 5 till 6 var den nya skärmen som att ha bott i en garderob i fem år och sen flytta till en etagevåning. Den kändes nästan för stor. Men det tog inte lång tid innan jag vande mig, och nu vore det ganska najs med mer plats. Att använda en äldre telefon går inte alls. Mamma har femman, och det känns som… en leksak. Som en sån där plasttelefon med godis inuti, som man kan köpa i diverse kiosker i Grekland. Typ.
Nackdelen är väl priset, förstås. Med 128 gb utrymme kommer det krävas ett smärre banklån för att få sig en Plus. Lär väl sluta på en sisådär 9 eller 10 tusenlappar när Sveriges alla väl använda skatter är på plats. Apple är ju också så pass smarta/motbjudande att de tagit bort möjligheten att få 64 gb. Det hade varit precis lagom för mig. 128 gb är för mycket, men 32 gb är på tok för lite. Alltså blir det 128 gb.
Nu är bara frågan om jag kommer behöva sälja båda mina njurar eller om det räcker med en.
