Bleh, nu har den kommit. Julensamheten. Vinterdepressionen. Eller snarare vinternedstämdheten, deprimerad skulle jag inte påstå att jag är. Men visst tusan känns det tungt när man är på väg hem från jobbet och det är helt kolsvart ute, varpå man möter ett par som håller varann i handen. De går åt ett håll, och själv ska jag hem till just ingen alls. Då känns det som att nånting går sönder inom mig; varje gång.
Sedan tänker jag en del på mitt ex. Inte att jag saknar henne – eller jo, det gör jag ju visserligen. Som person. Men jag saknar inte att vara tillsammans med henne. Däremot tänker jag ganska ofta på vår sommar tillsammans, och då blir jag nästan alltid ledsen. Ibland försöker jag slå bort känslorna direkt när de kommer, genom att skrika ett svärord. Men det går ju mest hemma.
Jag vet inte, jag romantiserar väl det hela lite eftersom det dessutom var sommar och varmt när det begav sig. Kontrasterna är så påtagliga när det är vinter och kallt nu.
Jag kanske inte borde vara i ett kök överhuvudtaget. Dagens händelser:
Det är något konstigt med min kyl, ibland bestämmer den sig för att frysa allting i 15 minusgrader. Så min julmust hade plötsligt en ”patron” av ren is i sig. När jag försökte tina allting genom lite sköljande av varmt vatten så måste nånting redan ha hänt med sammansättningen av musten. Resultatet blev nämligen att den smakade fruktansvärt äckligt. Som diskvatten typ.
Skulle testa min nya brödrost. Var osäker på vilken inställning jag skulle ha. Testade rostgrad fem av sex, för det funkade på den gamla från 80-talet. Resultatet blev en KOLSVART brödskiva och rökutveckling i lägenheten. Det är fortfarande lite disigt.
Det här är Nanna Johansson. Hon är född 86, precis som jag, och kallar sig öppet för feminist. Vilket såklart är en bra sak. Hon har skrivit för allsköns dagstidningar, skrivit flera böcker, och är känd för att rita en massa normkritiska serier.
Men Nanna är också en hycklare. Hon verkar tyvärr att tillhöra den där sorten som inte tänker längre än näsan räcker. I egenskap av feminist torde hon vilja kämpa för jämställdhet mellan könen, att alla ska få bli behandlade på samma respektfulla sätt. Låter väl ganska fair? Men hon praktiserar inte den läran, enligt mig. Jag har skrivit om henne förut, där hon bloggade och publicerade skärmdumpar från konversationer med män på diverse dejtingsajter. Allt för att roa andra.
Nu har Nanna dessutom skapat en helt egen site, där hon utger sig för att vara en klassisk svensk blondin som är ute efter en amerikansk man. Det är själva settingen! Sen gör hon precis samma sak där; väntar på att män ska skriva till henne, och sedan svarar hon hånfullt, och lägger ut bilder på konversationerna. Då är det väl meningen att man ska tänka ”Haha, Nanna är så rolig, så ska män tas!” antar jag.
Alltså, jag har full förståelse för att man vill hänga ut män som kommer med skamliga förslag eller är allmänt otrevliga, men grejen är liksom att den stora majoriteten av alla killar hon pratar med är helt normala. Ja, de kanske kommer med ytliga komplimanger för tidigt. Ja, deras isbrytare kanske inte är de mest raffinerade. Ja, de kanske till och med framstår som rätt korkade.
Men de är normala killar, och förtjänar inte att hånas på ett sånt systematiskt sätt. Vad ger Nanna rätten att försöka göra dessa män, som i grunden bara letar efter kärlek/sex/närhet, till offentligt åtlöje? Det spelar ingen roll att hon censurerar deras bild och namn, det här är elakt och väldigt ofeministiskt. Om hon till exempel inte vill att män ska se kvinnor som saker, varför är det då plötsligt okej att hon själv behandlar dessa killar som något att bara roa sig med?
Nanna: Behandla andra som du själv vill bli behandlad.
17.15 idag kom SMSet. Jag hade ett paket att hämta hos posten, vilket visade sig vara min nya mikrovågsugn. En Whirlpool GT285, varför nån nu skulle bry sig. Och den var ICKE rolig att bära hem, ska jag säga. Typ tio kilo, vilket i sig inte låter så tungt. Och 500 meter, vilket i sig inte låter så långt. Men tillsammans blev det en dödlig blandning, speciellt eftersom kartongen var så otymplig en kartong kan bli och ändå fortfarande kallas kartong. När jag kom hem var det på SKAKIGA ben och armar. Kände mig som en AIDS-patient som sprungit Stockholm Marathon.
Sen var den förvånansvärt svår att bygga ihop. Antingen det, eller så är jag en idiot. Men den kom med fyra olika tillbehör (som hade med den roterande tallriken att göra) samt beskrivningar på polska och baltländiska. Tack för det, Tretti.se!
Men nu är ugnen utbytt i alla fall, och eftersom den fungerar och tallriken faktiskt – tro det eller ej – roterar likt magi, så torde det ju innebära att jag byggt rätt. Den gamla maskinen ska förpassas till grovsoporna snarast. Tack för all mat, gamle vän! Synd att du förmodligen har gett mig cancer och/eller akut strålsjuka vid det här laget.
(Och ja, fronten på mikron var troligtvis vit en gång i tiden.)
Nej… Nej. Ne… FAAAAAAAAAAAAAAAAN! Fan också. FAN. Det är inte sant…! HELVETE!
Ovanstående skreks av mig för ca tio minuter sedan, när jag plötsligt och oväntat dog i ett tv-spel, och inte hade sparat på evigheter.
Genast efter jag skrikit började ett jäkla klampande från grannen ovanför, vilket gjorde mig rätt nojig att de skulle komma ner och ringa på dörren. Jag vet att de har det i sig, de jävlarna. En gång, efter att jag fått ett utbrott, ringde de polisen. Men det är en så pinsam historia att jag inte ens vill prata om det.
Den här helgen har jag spelat ett nytt rollspel till 3DS, vid namn Bravely Default: Flying Fairy. Ja, det låter extremt homo-flamboyant, men det är kul!
Grejen är bara att spelet innehåller en del sociala saker. Man kan lägga till ens vänner som också äger spelet, och på så sätt hjälpa varann till extra förmågor etc etc. Och… några såna har ju inte jag. Därför förbarmar sig spelet över mig, och skickar inbjudningar från bottar. BOTTAR! Haha! FÖRNEDRINGEN i det.
Äh, struntsamma. Jag behöver inga vänner, jag har mina bottar! De är starka och kan stjäla saker (se nedan)! I DON’T NEED YOU! *grinar i smyg*
Jag vaknade för ca tio minuter sedan, av att jag slog ett hårt knytnävsslag i stolen som står bredvid sängen (detta är enda sättet att få Salahuddin att ligga nära mig, han vill inte sova i sängen – och nej, han låg inte där när jag slog). Jag vaknade liksom av att jag var ursinnig.
Varför var jag det? Jo, av den mest patetiska anledningen ever! Jag drömde att jag muckade gräl med en gammal kärring.
Jag var nere i centrum och hade precis handlat. Jag var väl på väg hem, när jag passerade en uteservering där det satt två pensionärer. Den ena satt och rökte och bolmade nåt alldeles fruktansvärt, varpå jag vände mig om och skällde ut henne och kallade henne äcklig. Hon reste sig och till slut blev det handgemäng. Herregud. TANTER, Daniel. PENSIONÄRER. Är det här början på något? Borde jag anmäla mig själv? Skriva in mig i nån sluten psykvårdsinstans?
Daniel Werner – Beating up senior citizens since -13*colgateleende*
Idag lärde jag mig, den hårda vägen, att om man ska dra ett dåligt skämt så bör man åtminstone säkerställa att man hört rätt.
Kollega: Jag köpte en frukostmacka förut. Jag: Jaså? Haha! One in the pink and one in the stink? Kollega: Va? Jag: Ja? One in the pink? One in the stink? Kollega: Frukostmacka! Jag: Jahaaaa! Jag tyckte du sa dubbelmacka.
Ibland anar jag att jag har Aspergers syndrom. De brukar ju vara väldigt måna om rutiner, och bli ”störda” av saker som inte följer det mönster de tänkt sig.
Jag är just nu i en liten process med banken, gällande lån till nya lägenheten. Så därför skulle jag idag ta med mig en stor mapp med papper till jobbet, för att där scanna in dem och skicka till min bankman (eller bankkvinna i detta fall). Köpekontraktet, objektsbeskrivningen och säljkontraktet. Totalt typ tolv sidor med väldigt viktiga saker.
Tror ni jag hittade sakerna igår? Icke. ICKE! Under en halvtimmes tid letade jag igenom halva lägenheten. Jag hade en sån där retfull minnesbild av att jag lagt papprena på ett ställe, men inte tusan mindes jag var. Till slut hittade jag dem i en byrålåda, och var tvungen att lägga dem i en mapp jag sen placerade mot ytterdörren för att överhuvudtaget komma ihåg att ta med dem till jobbet.
Vilket jag faktiskt kom ihåg, tro det eller ej. Jag scannade in allt, mailade banken, och allt var frid och fröjd. Men behöver jag nämna huruvida jag kom ihåg att ta med kontrakten hem idag? O ja, de är kvar på jobbet. Och här kommer Aspergers-Daniel in i bilden. Detta stör mig nåt så fruktansvärt. Det är allt jag tänker på! Frågan är om jag ens kommer att kunna sova i natt. Med min tur så har väl någon stulit dem tills imorrn.
”Har du slängt kontrakten; har du gjort dig av med kontrakten?! Frank! Menar du allvar?! TA FRAM KONTRAKTEN! Du får dyka efter dem! Frank! Du får krypa in i öppna spisen som straff!”
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Bleh, nu har den kommit. Julensamheten. Vinterdepressionen. Eller snarare vinternedstämdheten, deprimerad skulle jag inte påstå att jag är. Men visst tusan känns det tungt när man är på väg hem från jobbet och det är helt kolsvart ute, varpå man möter ett par som håller varann i handen. De går åt ett håll, och själv ska jag hem till just ingen alls. Då känns det som att nånting går sönder inom mig; varje gång.
