Här kommer dock lite positiva nyheter: Det blir flytt! Närmare bestämt den 31 Januari 2014. Då flyttar undertecknad till Brommaplan!
Jag fick lägenheten jag ville ha, en tvåa på 54 kvadrat, efter ganska intensiv budgivning i ett par dagar. Bilder kommer!
Ja, jag vet att det var menat som ett skämt, men… jag fattar bara inte.
Personen i fråga är en barndomsvän till mig. Han gifte sig för några år sen; nånting som alltid är garanterat att göra mig deppig när jag tänker på det. Absolut ingen missunnsamhet, men… Jag vill också ha det där. Jag skulle kunna ge upp det mesta i mitt liv mot att få stadga mig med en själsfrände på det där viset. Jag tror inte att han, eller folk i allmänhet, fattar hur enormt tungt jag tycker att avsaknaden av tvåsamhet är.
Så nu var inte bara Facebook snälla och gnuggade singelskapet i mitt ansikte (kan man ens direktöversätta så?), utan jag blev även hånad för det. Av honom – en person som har sitt på det torra kärleksmässigt. Fyyyyyyy fan! Det är som att en miljardär går ner till rännstenen och pekar och skrattar åt en uteliggare. Fyyyyyyyy fan, I tell you!
Var en god vinnare. Snälla.
Den börjar snart att bli ett problem.
Kollega: *pratar med en kund* Nä, jag vill inte ge några såna förväntningar.
Jag: …
Kollega: Det kommer bara att bli en massa frustration sen när det spräcks.
Jag: THAT’S WHAT SHE SAID! *sträcker upp båda armarna som en vinstgest*
Kollegor: …
Jag: Jag är här hela veckan.
Urgh. Det är väldigt omständigt, det här med att försöka sälja och köpa lägenhet samtidigt. Så mycket som ska klaffa, så mycket som kan gå fel.
Min mage har givetvis klappat ihop, eftersom den drivs av det allra sköraste av psyken.
Igår Lördag såg jag att jag hade det lägsta besökarantalet på månader. MÅNADER! Det var typ hälften så många som vanligt.
Så… Varför? Varför gör ni så? Varför hatar ni mig? Är jag inte rolig längre? VA?! ARE YOU NOT ENTERTAINED?! Fyfan. Jag trodde bättre om er. Jag trodde vi hade nånting VACKERT tillsammans. Men okej. Bra. Då vet jag. Då vet jag var ni står. Kul. Det ska jag komma ihåg. Fine. Mmmhm. Oj så skoj.
Och förresten, jag fejkade varje gång vi låg med varandra. *smäller i dörren*
Jag hoppas verkligen att jag får den där lägenheten jag är spekulant på. Jag hoppas så mycket att jag riktigt får ont i magen av nervositet. Tänk om nån jävel tar den mitt framför ögonen. Då blir jag kvar här i Huddinge, på obestämd framtid.
Det känns som att jag kanske skulle kunna bli lite mer harmonisk i Bromma. För det är jag verkligen inte här. Tvärt om. Jag går omkring och småhatar människor, för att de inte vet hur man beter sig. De går för långsamt. De har inte bestämt sig vad de ska beställa när det blir deras tur i McDonalds-kön. De börjar fippla med plånboken först framme hos busschauffören. Herregud förbered er!!!
Jag märker ganska ordentligt att jag har sån där Stockholmsstress i kroppen. Har jag bråttom till nåt egentligen? Nä, ganska sällan. Dessutom har jag börjat irritera mig på saker som går emot naturens lagar. Jag har liksom helt orimliga krav på hur saker ska fungera. Idag skulle jag packa ner fyra stycken 50 centiliters flaskor läsk i en kasse, och sedan trycka ner typ femton vadderade kuvert. Kuverten skulle längst ner i kassen. Allt skulle ske inom fem sekunder medan jag stod i Coops snabbkassor.
Det gick givetvis inte, utan flaskorna ramlade ju omkull så att kuverten inte gick ner. Varpå jag svor ganska ljudligt, och kände mig stressad. Det är såna där saker som jag hoppas kan bli lite bättre när jag kommer till ett lugnare område. Om inte så får jag väl säga upp mig från jobbet, sälja allt jag äger, och bli ett med naturen uppe i de norrländska skogarna.
På jobbet.
Jag: … Vet ni varför det heter Java?
Kollega 1: Nä?
Jag: För när man använder det så säger man ”Ja va bra!”
Kollega 2: *lång tystnad* … Det blir 40 minuters utvisning för dig nu, Daniel.
Kollega 3: Jag tyckte det var kul!
Kollega 2: Det blir 30 minuters utvisning för dig, eftersom du gillade skämtet.
🙁
Fanfarer ljuder över nejderna, och konfetti regnar från väggar och tak.
Någon random tjej: Någon som vill snacka mellan 24-35 år?
Jag: 24-35 år?! Hur i helskotta orkar man prata så länge?
Inget svar. Don’t you be syftningsfela mig, biatch!
Eller ptja, det är ju inte helt bestämt än. Men om allt går som jag vill så blir det så, innan året är slut.
Jag har bestämt mig att jag vill bo nånstans i Bromma. Det är gröna linjen, hyfsat lugnt, och ganska bra rykte. Så idag skulle jag gå på två visningar. Först åkte jag till Abrahamsberg, där det fanns en riktigt fin lägenhet. Men efter att ha inset att den låg typ tio minuter från tunnelbanan kände jag att det fick vara. Jag gick till området, hittade inte ingången, och gick sen hem. Kalla mig Stockholmsbortskämd, men jag tänker inte bo så långt från kommunikationerna. Dessutom gillade jag inte Abrahamsberg, det såg allmänt tråkigt ut.
Så jag åkte en station till, till Brommaplan. Och där kände jag på en gång att jag ville bo! Jag blev kär i Brommaplan efter bara några minuter. Och jag hade ju lite tid på mig, eftersom visningen jag hade dissat låg tre timmar före den andra jag skulle gå på. Så jag satt där och tittade på folk. Givetvis har även Brommaplan en dragspelsgubbe. Och GISSA vad han spelade för melodi? Japp, Gudfadern!
Meningen var att jag skulle göra ett ordentligt ”Min dag i bilder”-inlägg av det här, men för det första så glömde jag bort alltihopa, och för det andra så såg jag helt plötsligt att jag bara hade 6% batteri kvar. Så den här bilden blev allt jag lyckades ta. En Brommaalkis med ett rejält ass crack. Men det är ju inte så illa, det heller!
Nästa söndag är det två visningar till, så vi får se vilket som känns bäst. Det står mellan tre stycken med varsin nackdel:
Men vi får se. Det ser i alla fall ut som att jag kommer att ha råd med det jag vill.
