Idag kan man verkligen säga att jag utmanade mina rädslor. Jag AVSKYR att vara fast med nån äcklig säljtyp i en kokhet affär, och känna mig upptryckt mot en vägg på ett ytterst osexuellt vis.

Så var det idag. Målet med kvällen var nämligen att köpa en rock. En sån där svart vinterrock, som man nog egentligen ska ha ovanpå en kostym – vilket jag skiter i och har den ovanpå skjortor och t-shirts. Kanske den enda sortens klädesplagg jag nånsin känner mig stilig i. Och det är ju inte kattskit, direkt!

Så jag gick in på Grosshandlarn. Tänkte att de säkert hade vad jag letade efter. DIREKT kom det fram en slemmig gubbe av säljartyp, och började att klä på mig både kavaj och två sorters rockar. Den ena var grå och såg ut som en gubbrock, så den blev det inte. Den andra var visserligen svart, men såg märklig ut upptill. Lite som en 70-talsskjorta. Så jag stod i spegeln och våndades, medan han berättade om hur alla rockar ser ut så, att det är ett bra pris, att det är den sista i min storlek, och att den passar perfekt på mig.

Till slut gav jag upp och sa det där klassiska som svensken säger när han inte vågar säga nej. ”Jag ska nog gå hem och fundera lite, jag kommer säkert tillbaka imorgon.”

Helvete att jag gör. Jag svängde in på Åhléns, och efter tio minuter gick jag därifrån med en rock jag var betydligt mer nöjd med. För er som bryr er om märken så blev det SIR of Sweden, vilket inte säger mig någonting. Det roliga var att jag googlade märket och fick fram att det är Peter Jöbacks märke. För någon sekund blev jag alldeles kall inombords, och tänkte att jag är den ende i hela Sverige som inte vet att SIR är ett allmänt känt märke som bara homosexuella män har på sig. Som att ha en gul näsduk i bakfickan för att signalera att man gillar att bli pissad på i sängen, typ (fråga mig inte varför jag vet detta).

Men sen insåg jag att det inte var så. Det var inte ens hans märke. Men det här visar ju ganska tydligt på hur lite jag kan om mode och kläder. Sist jag köpte byxor fick jag fråga expediten om de var unisex. Och varje gång jag köper jeans går jag ogenerat fram och förklarar att jag inte vet vad som är kill-jeans och tjej-jeans och att jag behöver lotsas genom deras sortiment som om jag vore förståndshandikappad.

Jag hatar kläder. Men nu har jag i alla fall en rock.