Okej… Nu har jag legat i soffan i säkert tre timmar och bara känt att jag måste gå och lägga mig, men att jag inte orkar gå de ca femton metrarna dit. Det kan väl ändå inte vara normalt?
Dessutom känner jag att bitterheten är på väg att ta över mig igen, precis som det var för ett år sedan. Jag vill verkligen inte det. Varför det känns såhär? Jag kanske bloggar om det i morgon.
I fail at life igen.
Jag kokade lite nudlar. Såna där färdiga där man bara kokar upp vatten och häller ner i nudelkoppen. So far so good. Men sen tyckte jag att det blev för mycket vatten, så jag hällde över det överflödiga nudelvattnet – som för övrigt såg ut som en blandning av diskvatten och typ… fostervatten – i en tom fantaburk.
Tro SATAN att jag glömde bort vad jag gjort och drack ur burken!
Alltså, vad är det med dessa instrumentspelande tiggare på stan? Varför spelar INGEN något annat än temat till Gudfadern? Ta t.ex dragspelsnissen där jag bor. Han har suttit där i säkert ett år, och jag har aldrig hört honom spela något annat än Gudfadern. Är det den enda låten de lär ut på tiggar-akademin eller?
HERREGUD, hörni. Nu var det nästan ett år sedan den senaste frågestunden. Därför bestämmer jag, som envåldshärskare och tyrann av den här bloggen, att vi helt enkelt kör en ny! Ställ alla era nyfikenheter i kommentarsfältet, så kommer jag att svara på alla (relativt seriöst ställda) frågor i en videoblogg sen! Det vore väl sinnessjukt roligt? Erkänn!
Och bara en friendly reminder: Om jag inte får så många frågor så finns det en stor risk att jag blir extremt deprimerad, går i barndom och kissar ner mig, så ni kan väl göra vad ni kan för att det inte sker? Okej? Okej!
Nu har äntligen svaret kommit: För att jag skämtade om papperslösa en gång i livet! Herregud, varför har jag inte vetat detta tidigare?! Här har jag gått omkring och levt i misär, och undrat varför kvinnor i allmänhet inte vill ha mig! Och så är svaret så simpelt?!
Jag ska givetvis inte skriva ett skämtsamt ord till angående papperslösa invandrare. Jag kommer att fullständigt ÖVERÖSAS av fitta!
Jag trodde inte att jag skulle få se min lilla kisse igen. Men idag ringde polisen och berättade att de tyckte att katten skulle ha det bättre hos mig än på polishuset. Det brott som jag eventuellt har begått (vilket jag inte har gjort men ändå) har sedan länge preskriberats, så det är inte längre fråga om ett polisärende. Om ”ägaren” vill ha tillbaka katten så måste de stämma mig, och då får saken lösas i civilrätten. Men jag hoppas verkligen inte att nåt sånt händer, nu när de vet att katten har haft sex bra år hos mig, och att jag vill fortsätta ha honom.
Så efter jobbet var jag och hämtade Salahuddin på polishuset, där han var inlåst i ett rum bakom åtminstone tre säkerhetsdörrar. Han måste klassats som en rejäl fara för allmänheten, den saken är säker. Han låg och tryckte i ett hörn av buren, och hade inte ätit nåt av maten han fått. Men när jag sträckte fram handen så kom han fram på en gång, och började jama. Lycka!
Nu har han precis fått lite käk här hemma, och blivit borstad ett bra tag med favoritborsten. Jag tror att han känner sig ganska okej, efter omständigheterna, men att han tycker att det där hotellet inte var något vidare.
Jag vet att det bara gått ett dygn, men jag var verkligen säker på att jag inte skulle få se honom igen, och det kändes obeskrivligt jobbigt. Är man inte van vid att ha djur så förstår jag att det kan låta märkligt, men han är verkligen en familjemedlem. Ett stort tack till alla som har stöttat, och till polisen i Flemingsberg som varit supertrevliga och förstående hela vägen.
Alldeles för kort inpå uppbrottet med Micaela har alltså nästa bakslag kommit. Nu verkar det som att jag kommer att behöva ta farväl av Salahuddin, min katt sedan snart sex år.
Varannan vecka har jag städning här hemma. Jag orkar inte ta någon diskussion gällande vilken onödig lyx detta är, jag tycker att det är skönt och något jag kan kosta på mig. I vilket fall var städerskan här idag, och när jag kom hem så var katten helt försvunnen. Jag letade i säkert en timme. Detta har hänt en gång förut, och den gången var katten utestängd på balkongen. Jag ringde och skällde på städfirman, som skulle återkomma med en förklaring, men de ringde aldrig tillbaka. Strunt samma, tänkte jag.
Åter till ikväll: Lite senare satte jag upp lappar nere i porten, och blev uppringd av en granne. Hon berättade att de lämnat in katten till polisen i Flemingsberg. Så jag ringde dit, och här kommer kruxet.
Jag äger inte Salahuddin på pappret. Han var bortsprungen, och bodde under en hammock i Arboga, hos en vän till min morbror. Katten hade bott där i säkert ett år utan att någon rådde om honom, och min morbror gjorde bra reklam för hur kelig han var. Så jag gick med på att ta hand om katten, och de skjutsade honom hela vägen upp till mig. Och vips hade vi börjat älska varann. Det här var 2007.
Efter något halvår såg jag att han var öronmärkt, och kollade upp numret på ett kattregister på nätet. Där fick jag veta att han egentligen heter ”Snose”, och är född år 2000 och registrerad 2001. Inget mer. Ingen som helst info om vem som är ägare, eller hur man kontaktar hen. Därför mailade jag registret, och meddelade att katten fanns hos mig. Men jag fick aldrig något svar, och tänkte inte mer på den saken. Jag antog att ägaren antingen var död eller helt ointresserad av katten.
Så ringde jag alltså polisen ikväll, där jag fick information att de hade kollat upp ägaren och kontaktat henne. Och att hon vill ha tillbaka katten, efter så många år. De ska åka upp på lördag, och hämta hem honom. MIN katt. MIN Salahuddin.
Det känns oändligt tungt just nu. Imorgon ska det ringa någon djurrättsexpert från polisen, och försöka medla mellan mig och Arbogapersonerna. Om båda gör anspråk på katten så måste det här gå till rätten, men det känns ju inte som att jag har lagen på min sida. De äger katten, men det är jag som är hans husse. Han är snart 14 år gammal, och jag hade tyckt att det vore mest humant att han fick spendera sina sista år tillsammans med mig, men alla ser det inte så.
Det ser ganska mörkt ut, men än har jag inte gett upp hoppet om att få hem min Salahuddin. Min partner in crime, sen så många år.
Det verkar tyvärr som att Salahuddin har sprungit bort.
Jag vill reklamera.
Här kommer en mening som jag inte säger så ofta: Idag reflekterade jag över att det ibland är ganska skönt att vara singel! Idag har jag nämligen sträck-sett hela första säsongen av Breaking Bad, utan att någon klagat på att jag legat i soffan i kalsonger hela dagen. Woohoo!
Om det inte hade varit roligare att skeda med någon fin person av det täcka könet, som också hade velat se hela första säsongen utan att klaga? … HÅLL KÄFTEN! 🙁
