Och förresten: vad sjutton gör man när man saknar kort, år 2013? Jag har inga kontanter! Det kommer ju att ta ett par dagar för mina vänner på Swedbank att skicka ut ett nytt kort, så för tillfället känner jag mig både naken, exposed och rädd.
Jag får börja panta burkar eller nåt. Bli en baglady, och gå runt med kundvagn på stan. Lukta illa och prata med mig själv. Halsa lösningsmedel i rännstenen. Är ni nöjda då, VISA?!
Ibland hatar jag mitt liv litegrann.
I skrivande stund har jag nyss kommit hem från att ha varit nere och handlat middag. McDonalds! Gud så gott, right? Det var bara det att… det blev ingenting. Anledningen är att mitt VISA-kort har gått sönder; chippet fungerar inte längre. Tydligen är dessa chip ömtåligare än vingarna på en trollslända, så att ha haft kortet i plånboken har tydligen förstört det totalt.
Okej, jag fick väl några föraningar om att det började ge upp när chippet bråkade i Coops snabbkassor häromdagen, så det till slut fick komma en kassör och hacka sig in i snabbkasse-systemet och slå in mitt kortnummer för hand. Det kändes som jag gjorde nåt olagligt; som att jag försökte ta mig in i The Matrix på något vis. Men efter att skrivit på kvittot så verkar det som att jag var off the hook. Inga SWAT-teams utanför lägenheten.
Men så idag gick jag alltså till McDonalds, och tänkte att jag skulle få äta där. Jag väntade i värmen. Jag beställde vad jag skulle ha. Jag bad om läsk utan is. Jag sa ”tack”. Jag var en duktig pojke. Sen skulle jag betala. Och det gick inte. Oavsett hur många gånger jag tryckte ner det där satans kortet så sa terminalen åt mig att försöka igen. Inte ett öre kontant hade jag, och naturligtvis går det inte heller att dra kortet som på den gamla goda tiden. Nej nej, denna funktion har försvunnit till förmån för de allsmäktiga chippen! Men om chippen slutar funka, ja då är man fucked.
Till slut kom kassörskan tillbaka, och försökte hon också. Hon böjde och vickade på hela kortet, som om hon försökte komma åt kortterminalens G-punkt. Men icke. Till slut sa hon åt mig att gå till närmaste bankomat och hämta ut pengarna kontant istället. Så det gjorde jag, medan min mat väntade. Men bankomaten sa samma sak. ”Fel på kortet – PIIIIIIIIIIIIP!”
Efter två försök gick jag hem, hungrig och arg som ett bi. Nu tröstäter jag gammal skagenröra direkt ur burken.
Jag är medveten om att jag låter extremt tjock när jag sitter och fullkomligt rasar över det faktum att jag inte fick äta på donken, men vad fan. Jag hade siktat in mig! Hör ni det? SIKTAT IN MIG!
Åh herregud. Dramatik i det Wernerska residenset!
Jag låg och tittade på tv. Har skaffat Netflix, så har sträckglott på Orange is the new black ett tag. En rätt bra serie, åtminstone i början. Plötsligt kliade det till litegrann vid skrevet, varpå jag skrapade några gånger. Lite casual sådär.
På något sätt hade jag väl fått in fingertopparna under ena pungkulan, och det var då jag kände den. En hård knöl! Det fullkomligt ISADE till i hela kroppen. ”Jaha, nu dör jag. Nu har jag cancer. Nu blir det cellgifter, pungamputation, och öknamnet One Ball Werner resten av livet – om jag nu överlever” tänkte jag.
Som tur var visade det sig att jag bara kände sömmen av kalsongerna genom själva pungen. På något vis. Fråga mig inte hur det där fungerade, men jag är i alla fall inte döende. Såvitt jag vet.
WÖÖÖÖAAAW! Haaaammarbyyyy!!!
Disclaimer: Nej jag snusar inte. Nej jag hejar inte på hammarby. Nej jag bryr mig inte om sport överhuvudtaget. Nej jag brukar inte se såhär dräggig ut. Nej det är inte ens en snusprilla.
Expressen ligger i framkant med sin informativa och livsviktiga rapportering.
”Här bjuds Obama på svenska småkakor”
och
”Kakfesten på mötet med Obama”
Det är väl inte chokladbollar jag ser? … Det kan bli lite märklig stämning om svenskarna inte gått på PK-kurs. Jag bara säger det.
Nu är USAs president Barack Obama på statsbesök i Stockholm, Sverige. Anledningen att jag specificerar är för att underlätta för de internetarkeologer som hittar den här bloggen om 600 000 år. Och förresten, USA var ett litet land i väst.
Det som roar mig är medias övervakning av det hela. Ja, jag kan fatta att det är stort att en president kommer på besök, men måste verkligen varenda detalj beskrivas? Tidigare idag så filmade de Grand Hotel, där Obama ska bo, i TIMTAL! ”Nånstans därinne är han! Herregud så stort!”
För närvarande så är Expressens nya scoop en bild på Obama och Reinfeldt (till arkeologerna: Fredrik Reindfeld var en svensk statsminister, ökänd för att ha blänkande hjässa samt att han påbörjade förstörelsen av Sverige) när de skakar hand. ”Handslaget” står det i stor svart text. Ja herregud! De skakar HAND! Berätta allt! Jag vill veta! Hur länge varade handslaget? Mängd svett däri? Kan man möjligen mäta vem som tog i mest? Finns det fler bilder?
Om jag inte bloggar något mer så har jag antagligen blivit bortförd av FBI-agenter, för att jag varit för intresserad av presidentens handskakningsvanor.
Jag såg en tjej på ett community, och tyckte att jag kände igen henne.
Daniel: Var känner jag igen dig från?
Tjejen: Twitter kanske.
Daniel: Ja! Där har vi det! Så, har jag gjort bort mig sen tidigare där, eller är det lönt att säga hej? 😀
Inget svar. Haha! Hahaha! Hehe… hrrm… heh… *grinar*
Okej… Jag läste ”Nordman på väg till Rodkorea igen”.
För en herrans massa år sedan träffade jag en tjej som hette Malin. Först var hon intresserad av mig, sen var jag intresserad av henne, och det var ett väldans velande fram och tillbaka ett tag där. Det slutade med historien man kan läsa lite mer om HÄR, där hon sa att jag kunde återkomma om fem år, när jag mognat lite.
Nu har det gått sex år sedan dess. Mognat har jag väl kanske inte, men döm om min förvåning när jag fick se henne på Apoteket vid mitt jobb. Jag var där för att inhandla Probi Mage, nåt slags tillskott av mjölksyrabakterier, eftersom min tarmflora har gått och lagt sig sedan Den Enorma Singel-Gråtfesten 2013 (som den kommer att kallas i historieböckerna).
Så där stod hon, och när jag fick syn på henne var det först ett par riktigt långa sekunder där jag övervägde om jag skulle gå fram och göra det hela awkward, eller låtsas om ingenting och göra det ännu mer awkward. Jag gick fram, och det… ja det var S-T-E-L-T. Jag tror inte att hon gillar mig. Hon gjorde det inte förr i alla fall. Så vi stod och kallpratade i någon minut. Det var märkligt; jag har fortfarande ingen aning om huruvida hon hatade varje sekund och ville att jag skulle gå, eller om hon bara var blyg. Det blev på riktigt pinsamma tystnader på flera sekunder, det brukar gå bättre än så eftersom man i regel är två i en diskussion och motparten brukar ta kommandot mer än jag.
Till stammade jag fram att jag skulle gå och hämta lite magmedicin. Jag signalerade att jag bara skulle hämta paketet, men hon misstolkade eller såg sin chans – vilket det nu var – och smet därifrån. Själv gick jag och betalade. När jag var klar tänkte jag att jag skulle vara lite artig och säga hejdå och att vi kanske ses däromkring igen. Men hon stod en halvmil in i affären, så då hade det ju blivit lite märkligt.
Så jag bara gick därifrån. Det hela blev väldigt märkligt måste jag säga. Jag sa att jag skulle hämta magmedicin, och det var det sista vi sa till varann. En helt ny nivå av Aspergers-ighet.
Tadaa! Nu är den här! Något kortare än vanligt, men förhoppningsvis åtminstone lite god ändå.
