Jaa hörni. Jag är ledsen, men den här bloggen kommer nog inte att vara så rolig under en tid nu. Den lär mest vara ”hur det är att vara singel och känna sig ensam”. Den unge Werners lidanden, i namnets riktiga mening.
Jag har nog aldrig varit såhär ledsen förut. Jag är väl bekant med att vara deprimerad, och ångest är något jag trilskas med varje dag. Men såhär hundraprocentigt uppgiven… det är något nytt. Dels för att jag inte får vara med Micaela, och dels för att det inte känns som att jag kommer att träffa någon som henne igen.
Jag går runt som en osalig ande både hemma och på jobbet. Hemma kommer gråtattackerna plötsligt och kan hålla i sig i timmar om det vill sig illa. Ingenting känns kul. Och på jobbet är det nästan ännu värre, där jag mest sitter och tittar ut genom fönstret. Kan inte äta nånting, och magen har totalkollapsat, allt bara rinner rakt igenom. Jag har blivit sjuk av abstinens.
Som tur är så har jag min hjärna, som är på min sida… I wish. Jag plågas av minnen av hur lycklig jag har varit den här sommaren, och tankar på att jag skulle ha bjudit till mer. Varför följde jag inte med på den där promenaden? Varför njöt jag inte mer av att bara få umgås med henne? Och framför allt: Hon ville att vi skulle jobba med min självkänsla, och tog fram material och hemuppgifter – men jag bara slog bort allting. Varför gjorde jag så? Jag är så jävla dum i huvudet, och nu sitter jag ÅTER igen och darrar på läppen.
Nu först vill jag ju jobba på det här, men nu får jag göra det själv. Jag hade behövt henne vid min sida för det här, men nu har hon – och vi båda, antar jag – gett upp. Vi har öppnat Pandoras ask, och det finns ingen återvändo. Nu måste jag klara det här själv på något sätt. Jag vet att jag har det ganska bra egentligen; jag har jobb, lägenhet, pengar så jag klarar mig för dagen, och har alla lemmar i behåll. Men ändå tycker jag att livet känns så fruktansvärt tungt hela tiden. Jag hade behövt hennes livsglädje och energi för att orka.
Nån gång kommer nog detta att bli bra, men just nu är det totalt mörker.
Singel i snart fem dagar, och den akuta panikångesten har övergått till något som lite mer kan liknas vid apati. Men inte helt utan ångest-inslag, naturligtvis. Annars vore det ju nästan genomlidbart.