Nu är helgen här, och jag är fullständigt förstörd. En tom lägenhet, och allt är plötsligt så äkta.
Tårarna rann hela pendeltågsresan hem, och när jag väl är hemma är det ännu värre. Jag vet inte hur jag ska klara detta.
I tisdags kväll blev jag singel igen, efter lite mer än ett halvår med Micaela.
Vi är helt enkelt för olika. Hon är aktiv, social och vill göra saker hela tiden. Jag är däremot både bekväm och föredrar den mysiga hemmakvällen. Jag vill på sin höjd göra sociala saker ett par gånger i månaden. Får hon bestämma så vill hon vara hemma ett par gånger i månaden. Jag har ju någon slags social fobi också, som såklart spelar in. Det är inte så lätt alla gånger, men jag har försökt. Jag har verkligen gjort mitt bästa, och följde med upp till Dalarna för att träffa hennes familj trots att hela kroppen skrek ”NEJ!”. Jag träffade hennes vänner, gick på krogen, och trotsade till och med min kräkfobi genom att äta nachos på Gröna Lund. Men hon fick vara ensam ganska mycket också, och förklarade att hon hade blivit olycklig till slut. Jag förstår det.
Så det fungerade inte längre. Vi hade varit i samma situation flera gånger, men stoppat huvudet i sanden. Förra gången vi gjorde slut ringde jag bara ett dygn efteråt och förklarade att jag inte kunde leva utan henne och så fortsatte vi som om ingenting hade hänt, men den här gången vet jag att det är på riktigt.
Just nu vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen. Jag har aldrig någonsin känt sådan psykisk smärta förut. Idag började jag nästan att gråta på pendeltåget hem. Sen gick jag till affären och köpte en fryspizza till middag. Där, i Coops frysdisk, stod jag och grinade en liten stund. När jag samlat mig gick jag hem. Och nu sitter jag här och gråter medan jag äter.
Det är det här som kommer att bli min vardag ett bra tag framöver, och det känns så fruktansvärt dystert.
Micaela var den enda som verkligen kände mig. Den som alltid lyssnade och som alltid fanns där. En trygghet som jag definitivt aldrig upplevt förut. Hon fick mig verkligen att känna mig som en bättre människa, även om jag aldrig sa det till henne. Jag har i flera år fastnat i en negativ spiral av ensamhet, olust att göra nånting, och att ständigt vara väldigt hård mot mig själv. Hon fick mig att i stundom bryta det mönstret. Jag har extremt långt kvar till att ha något som kan jämföras med självkänsla, men det kändes som att jag var på rätt väg.
Nu är jag så ofantligt rädd att jag ska falla tillbaka i detta. Fastna i min ensamhet igen. Jag ska göra allt för att det inte ska hända.
Jag har absolut inga hard feelings gentemot Micaela, och jag ångrar inte en sekund av det halvår som har varit. Tack för de fina dagarna, och den bästa sommaren i mitt liv.
Jag fastnade framför Kanal 5, där det ikväll bjuds på en brittisk (såklart!) dokumentär om så kallade ”adult babies”. Det handlar om vuxna män som efter jobbet besöker ett speciellt vuxendagis där de får blöjor, ligger i spjälsäng, och blir allmänt daltade med. Tack snälla Storbritannien för att ni får mina egna issues att verka så triviala!
Men här kommer det skeva: Just nu känner jag mig så sårbar att jag inte skulle ha något emot att vara en vuxenbebis en stund. Blöjbiten skippar jag gärna, men det skulle vara så skönt att få glömma verkligheten ett litet tag.
Ikväll kom jag att tänka på det här med smärta. Så därför ska jag berätta en historia om något som vagt kan relateras till det, typ.
Jag minns min gamla tandläkare Birgitta. En vidrig kvarleva från en svunnen tid där stora smeder med håriga underarmar drog ut folks tänder med hovtång. Jag har visserligen aldrig tyckt om att gå till tandläkaren, vilket nog startade med att tre tandläkarstudenter besökte vår klass i mellanstadiet. De berättade ingående om hur ont det gör att rotfylla en tand. Så bravo, de lyckades ge mig tandläkarskräck som hållit i sig sedan dess. Och inte var Birgitta mycket till hjälp heller.
En gång var jag tvungen att dra ut en tand. Det var visserligen en mjölktand, men den måste ha varit muterad eftersom roten var över två centimeter lång. ”Säg till om det gör ont” sa hon. Sen började hon dra så det knakade i den där jävla tanden. ”Nu gör det ont!” ropade jag (trots två bedövningssprutor). ”Not a fuck was given by Birgitta” skulle man kunna säga. Snart var tanden ute, men min tillit till henne var tillintetgjord.
När jag fyllde 18 ringde jag och bad henne fara åt helvete. Fast med lite finare ord.
PS. Dagens humör: 
… Rädda sig den som kan!
Det som står klart är att mitt nästan dumdristigt självutlämnande inlägg om avföring inte passar alla. Jag vill därför passa på och be om ursäkt inför er som kan ha blivit upprörda och kränkta. Det var blott ett naivt försök att skapa någon sorts igenkänningshumor, och nu vet jag bättre. Tack, Anne, för din klarsynthet!
För andra som vill passa på att överge det här sjunkande skeppet som vanligtvis kallas ”min blogg” så kan man då alltså istället byta upp sig till Micaelas blogg. Mycket nöje!
Idag behövde jag bajsa på jobbet, något som händer mig såväl som de flesta människor. På mitt jobb har vi tre toaletter bredvid varandra, och problemet idag var att jag råkade se hur en kvinnlig kollega gick in i satt i toaletten bredvid den jag brukar ta (och den enda kvarvarande lediga toan). Men det fanns inte tid att vänta ut det hela, eftersom min mage idag hade bestämt sig för att jävlas mer än vanligt. Jag fick nästan smyga till toaletten för att inte allt skulle sluta i tragedi någonstans på vägen.
Så nu satt jag på toaletten och allmänt höll mig, eftersom kollegan satt bredvid. Det är ganska lyhört, och jag vill inte att folk jag känner ska höra hur mina plums trummar mot toalettvattnet. Därför fick jag vänta tills hon gick ut innan jag så kallat ”unleashade hell” därinne.
Det hela fick mig att fundera lite. Jag har haft ganska stora problem med magen det senaste halvåret. Och alltså, min mage är rent generellt en djävul fångad i ett tarmsystem, men det har varit extra jobbigt ett tag. Det är det som är problemet med att ha partner. Det är absolut värt det, något annat säger jag inte, men faktum kvarstår – min mage mår inte så bra av det. Jag försöker ju konstant att låta bli att släppa mig! Jag är kanske gammalmodig på det viset, men jag tycker nog att flatulens kan förstöra ett förhållande. Det är inget trams med att ”fina flickor fiser inte”, utan jag tycker bara inte att det är trevligt. Därför låter jag själv bli, och så lever alla lyckliga i alla sina dagar. Förutom min mage som typ… imploderar.
Häromdagen gick det inte längre, efter att ha stått och nästan skitit på mig i flera timmar. Plötsligt släppte jag mig, när jag stod lutad mot en bil. Det blev i princip resonans mot plåten, och vips ekade mitt trumpetande ut över nejden. Mitt första misslyckande på ett halvår; det är väl ganska bra statistik ändå? Jag vill inte ens veta om någon hörde det hela; jag föredrar att leva i förnekelse.
En kompis berättade att sambos ofta brukar bajsa med öppen dörr. Jag blev helt förskräckt. Öppen dörr?! Herregud. Mina flickvänner och sambos får inte ens gå in efter jag varit där. Inte för att jag är särskilt hemsk odör-mässigt, men bara den minsta risk för obehag får mig att behandla toaletten som en riskzon med en halveringstid på minst tjugo minuter!
Jag är en mycket neurotisk ung man.
… men jag trodde att TV3 VILLE ta sig ur sin onda spiral av sjunkande tittarsiffror? Istället väljer de att sända en säsong till av Kändishoppet.
Suck.
Also: Inte för att vara en sån där hemsk näthatare, men kolla på Willy. Herregud! Han ser ut som en kerub! Som ett foster! Scary.
Okej, hur ska man tolka det när gamla skolkompisar plötsligt tar bort en som vän från Facebook utan ett ord? När de fortfarande är vän med 20 gemensamma vänner från den tiden? Men inte mig. De har alltså tagit bort endast mig.
Detta har hänt mig säkert fem gånger nu, och det är ändå bara de gånger jag har märkt.
Jag förstår inte riktigt varför. Jag tycker att jag är trevlig och snäll, och inte helt utan humor heller. Det torde väl räcka för att folk åtminstone inte ska tänka ”den där jäveln måste bort från min lista”? Men ändå så har jag en konstant känsla av att folk i allmänhet stör sig på mig, att jag är en sån där person man inte riktigt orkar med utan att man vet var skon klämmer.
Eller så har jag bara gammal hederlig låg-självkänsla-paranoia. Eller så ska man kanske inte bry sig så mycket hela tiden? Men ibland är det svårt, kära barn.
(PS. Detta är alltså inte fråga om något tyck-synd-om-mig-inlägg, utan det är bara ett litet fenomen som jag uppmärksammat och då undrar jag givetvis varför folk tar bort mig men inte någon annan.
Jag är inte deprimerad. Se, jag bifogar en smiley för att visa detta: :D)
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
