Har ni nånsin varit med om att ni varit så hårda i magen att det känts som att skita ut biljardbollar? Har jag inte hemorrojder nu så har jag tamejfan världens tåligaste rövhål.
Jag ber om ursäkt för detta smått grafiska inlägg, men det behövde sägas. Det behövde sägas.
Det senaste året har jag känt att jag har tappat det, bloggmässigt. Kan inte skriva längre. Kommer inte på saker. Tappat all inspiration. Har konstant hjärndimma. Min blogg har blivit en 7-årskrisande ko som ätit för mycket skräpmat och blivit så fet att hon omöjligt kan användas till att göra hamburgare av, men ändå vill ingen avsluta eländet utan hon får självdö när hon själv behagar.
Kanske bloggens bästa metafor.
MEN! Idag var jag med om nånting underbart. Jag var påväg till jobbet, och hade precis klivit av pendeltåget för att byta till buss (egentligen tar det bara fem-tio minuter att gå, men jag är lat och jobbar på hjärtinfarkten). Extremt trött, med kraftigt ovårdat utseende rent generellt, och lyssnandes på Filip och Fredriks podcast skulle jag precis runda en farbror när någon ropade bakom mig.
”Ursäkta! Ursäkta!”
Min första tanke var att jag har tappat nånting. Minns att jag tänkte ”men hörlurarna sitter ju i öronen?” innan jag vände mig om. Där stod en tjej, gissningsvis jämnårig eller några år yngre, och berättade att hon känner igen mig från min blogg och bara var tvungen att gå fram och säga att hon tycker den (och jag?) är grym.
Jag blev superglad! Jag tackade flera gånger, men på klassiskt jantelagsmanér drog jag direkt ner byxorna på mig själv och sa att jag trodde den var dålig nu för tiden, men hon försäkrade om att så var inte fallet, även om jag inte bloggar lika ofta. Sedan gick hon igen, och jag stod kvar med en värme i bröstet.
Galet. Jag inser väl att rätt sak att säga är att jag får höra sånt här hela tiden, eftersom jag är en sådan elit-bloggare med miljoner skrikande fans, men… nä. Det händer att man får höra fina saker i kommentarsfältet och på diverse communities, men jag har nog aldrig varit med om att någon sagt något liknande såhär i verkliga livet. Awesome! Nu ska jag få hybris, gå omkring i fjäderboa och bara peka på saker jag vill ha. Fall på knä, undersåtar!
Om du läser detta, o okända tjej: Det var genuin glädje som infann sig i min späda manskropp! Tack för det!
Äsch, jag gjorde en liten techno remix av mitt hostande också. För er njutning! Hoppas ni gillar den, för det är nog vad min ork maximalt klarar av just nu, såhär i den fruktansvärda sjukdomen.
Den frågan hör man ganska ofta. Och eftersom jag är en sådan godhjärtad människa tänkte jag helt enkelt berätta lite om mina erfarenheter.
Jisses. Lisa, 37, småpratar med en random kille på tunnelbanan, han går av innan hon hinner fråga om hans namn och/eller nummer, varpå hon efterlyser honom i både Aftonbladet och Expressen (som villigt gjort allt till nyhetsstoff).
Vad säger vi om detta?
Eller? Är det bara jag som är cynisk?
Förrförra veckan hade jag en mancold. Det visade sig bara vara början. Över en natt blev det typ hundra gånger värre. Nu har det utvecklats till något mycket, mycket större.
Micaela sitter och bloggar, och flög precis upp och letade febrilt efter sin telefon, eftersom hon trodde att någon ringde. Det visade sig vara vibrationerna från en eltandborste i en reklam på tv.
I lol:d.
Ett fyrfaldigt leve för vår mest bortskämda prinsessa! Må hon bli lycklig med sin överklass-rikemans-klumpkäft! Hurra!
(Tanken var att jag skulle göra en jättefin svensk flagga, men efter att Photoshop kraschat fyra gånger fick det bli något såhär fult.)
Igår blev det lite dramatiskt här hemma. Jag och Micaela skulle precis lägga oss; klockan var väl en sådär halv ett på natten och jag kände mig lite småfebrig. Först skulle vi bara leta reda på varsin mobiltelefon som brukar finnas lite varstans i hemmet, sen kunde vi få sova. Det är märkligt det där; människan har kunnat gå på månen, men vi kan fortfarande inte uppfinna mobiler och fjärrkontroller som inte försvinner.
Micaela har dock för vana att lägga sin mobil i soffan, så även ikväll. När jag såg det bestämde jag mig för att busa lite, och sa att jag inte visste var telefonen var men att den kanske låg i sovrummet. När hon gick efter den så passade jag på att sno åt mig telefonen och gömma den. Trodde jag. Den hade halkat ner mellan två dynor, och när jag pillade till den så åkte den djupare ner… rätt mellan soffans två delar. Ni förstår, min soffa består av en huvuddel och en schäslong-del, och tamejsatan att telefonjäveln hade lyckats ta sig ner i springan mellan de två delarna. Cirka 1,5 cm bred.
Först övervägde jag att låta den vara där. Det är väl bara att prata mot dynan om nån ringer? Fasttelefoni får en helt ny innebörd! … Okej då, kanske inte.
Så… Vad göra? Jag gick efter nånting att försöka lirka upp telefonen med, vilket fick bli en penna och en kniv. Jag försökte på nåt sätt gripa tag om mobilen mellan dessa två saker, och få upp den ur soffan. Men icke. Totalt omöjligt! Hur jag en gjorde lyckades jag bara rucka lite på den, så den sådär retsamt preciiiiiiiiis var utom räckhåll för fingrarna. Jag hämtade två gafflar istället. Ingen skillnad. En pincett. Nä. Efter en halvtimmes lirkande gav jag upp, svettig, arg som ett bi, och iförd bara kalsonger.
Plan B var att trycka ner telefonen så långt det gick, så att den skulle ramla ned på undersidan. Trodde jag ja. På den sidan var det givetvis en pytteliten tröskel i springan, så att telefonen lade sig vackert fastkilad. Det var nu jag svor långa ramsor, och började avreagera mig genom att hugga i en dyna med gaffeln. MIO (där jag köpte soffan) och kinesiska barnarbetare fick sig några svärord, även de. ”Ska vi behöva åka till Byggmax och köpa ett specialverktyg för det här?!” skrek jag.
Till slut lyckades vi lyfta på schäslong-delen av soffan, medan jag pillade upp telefonen från andra sidan, lagom så att Micaela kunde få tag i den med sina flinka kvinnofingrar. SUCCESS! Äntligen kunde vi gå och få vår välbehövliga skönhetssömn. En liten detalj bara. Nu var MIN telefon borta istället! ”Den kanske också har åkt ner i soffan nu” skrattade jag. Och mycket riktigt.
Det blev en lång natt.
Känslan när man efter flera timmar på jobbet inser att man har spillt salsasås på skjortan, så det ser ut som att man spytt ner sig.
