Ja, eller nånting hemskt drömde han om i alla fall.
Precis när jag stängt av kameran klappade jag lite på honom, och då vaknade han och fräste. Salahuddin fräser ALDRIG (förutom åt dammsugaren). Men sekunden efter lade han sig på rygg och började kurra. Han var väl glad att det bara var en dröm. Vad vet jag, min arme dräng.
Idag har undertecknad fyllt år, faktiskt hela dagen. Åtminstone stora delar av den.
Jag blev egentligen firad i söndags, så ikväll hade jag lite ensamfirande med hjälp av god mat jag inte annars brukar unna mig. Det blev oxfilé, pommes och bearnaisesås. Det var precis lagom efter att ha värmt upp med fasta hela dagen, och mina artärer tackade så mycket för middagen.
Att hämta ut maten, från O’learys, var däremot ingen vidare upplevelse att prata om. Jag har handlat där några gånger förut (faktiskt riktigt bra mat) och det är alltid kaosartad stämning. Stressen och springet är ungefär i klass med McDonalds, förutom att McDonalds faktiskt har koll på ens beställningar.
O’learys… not so much. Först ringde jag och beställde via telefon. En oxfilé med pommes och bearnaisesås, sa jag. Två stycken, sa han. Nej bara en, sa jag. Tack så mycket, började han, innan jag avbröt med att jag vill ha den well done. Annars hade de ju fått gissa sig till hur de skulle grilla den, och då hade jag garanterat fått den blodigare än en sätesbjudning.
Trettio minuter skulle det ta, vilket visserligen var lite i överkant på väntetid, men inte spelade så stor roll. Efter 25 minuter kom jag dit, och satte mig för att vänta på att betala. En servitris uppmärksammade det hela, och berättade att min mat var på gång. Efter en kvarts väntan började jag känna mig bortglömd. Sökte ögonkontakt utan gehör. Försökte undvika att ställa till med en scen, så jag höll mig lugn trots viss frustration och hunger.
När jag till slut fått betala kollade jag för säkerhets skull vad jag fått för mat den här gången, eftersom O’learys är ökända för att aldrig lyckas stoppa in rätt saker. Bearnaisen såg misstänkt vit ut, och jag hoppades att detta inte var resultatet av ”kockens överraskning”. Jag orkade dock inte vara finkänslig, så jag stoppade ner ena fingret och smakade. Mycket riktigt. Aioli, inte bearnaise. Jag berättade detta för servitrisen, och fick den rätta såsen.
”Du får den här på köpet idag då”, sa hon med en ton som lät ungefär som att jag skulle vara tacksam. Som att hon precis bedrivit välgörenhet, och nu förväntade sig att jag skulle gå ner på knä och suga på hennes tår, eller åtminstone bocka och säga ”tack goa direktörn”. Jag gjorde ingetdera, men bjöd henne ändå på ett tack innan jag gick.
O’learys. God mat, men bättre kan ni.
Just idag! Det ni!
Ett år tidigare såg det ut såhär:
Kom att tänka på en episod från förr. Kalla det en flashback vettja.
När jag gick i andra klass, och således var 8-9 år, hade vi veckoenliga uppträdanden på skolan. En klass fick varje fredag anordna en show, och så turades klasserna om att hålla i det hela. Showerna bestod inte av särskilt dekadenta saker, utan mest små sketcher och sånguppträdanden.
När det var vår tur ställde jag och fyra kompisar upp med en mim-version av Europe – The Final Countdown. Min kompis Tomas var Joey Tempest, och jag var keyboardisten. Det passade mig bra. Vi spelade inför de andra klasserna, och jag tyckte nog att det var ganska så skoj. Det här utspelade sig nämligen på den tiden då jag inte visste innebörden av orden ”scenskräck” och ”kaskadkräkas inför hela skolan”.
Sen gick det några veckor, innan Tomas berättade att Småstjärnorna sökte efter nya medverkande. För er lite yngre personer så var Småstjärnorna ett underhållningsprogram som gick på 90-talet. Det var barn-versionen av Sikta mot Stjärnorna. Och nej, minns ni inte Småstjärnorna så lär ni inte minnas det heller. Men Sikta mot Stjärnorna var en föregångare till Idol, fast poängen var att alla tävlande var utklädda till den de skulle framföra en låt av, och skulle då försöka likna originalartisten som möjligt. Lasse Holm var programledare, och hade skrivit titelmelodin själv. Han sjöng alltid med i de sista orden, precis i början av programmet.
Hur som helst. Vi ansökte och kom med! Så… ja. Jag vill absolut inte sitta här och SKRYYYYTA eller nånting, men… Ni läser en text skriven av en person som i princip varit med i Småstjärnorna.
”I princip” betyder i det här fallet att vi kom till första audition. Jag skäms fortfarande när jag tänker tillbaka på hur vi övade inför den där auditionen. Jag stod hemma i vardagsrummet och spelade låtsas-keyboard på soffans armstöd. Ibland känns det som att man totalt saknade omdöme när man var liten. Och ändå framstod jag säkert som coolare då, jämfört med nu.
När auditiondagen kom åkte vi in till TV4-huset, fyllde i lite blanketter, och fick sen sätta oss i ett stort rum tillsammans med alla andra artister. När audition-ledaren kom upp på scenen lade jag ribban på en gång, genom att uppspelt skrika ”Hola! Hola!” (detta på grund av att jag sett någon reklam för ostbågar, där de gjorde så – jag visste inte vad det betydde). Jag har ingen aning om varför. Han började då prata spanska med mig, och sade väl förmodligen ”como estas” eller nåt sånt. Jag fattade ingenting, och blev röd som en liten tomat. Och det var där och då jag blev tystlåten för resten av livet.
Sen gick vi fram och framförde vårt nummer, och åkte hem. Efter några veckor fick vi ett standardiserat brev-svar, där det stod att vi vi hade varit världens bästa låtsasartister och bara varit såååååååå nära att komma med, men tyvärr inte gått vidare den här gången. Jag tror att jag gick in på mitt rum och grät lite, men jag minns inte helt säkert.
Wow, idag var jag nog hos den bästa terapeut jag träffat. Verkligen någon i min smak.
Han sa att vi skulle göra ett test, och bad mig berätta ett jätteroligt skämt. Ett skämt som skulle få honom att skratta, för nu ville han skratta rejält. Jag gick igenom min skämt-repertoar i huvudet. Det låste sig totalt innan han stoppade mig. Ett ganska simpelt experiment, men jag fattade för första gången precis hur jag tänkte. Hur jag valde bort olika skämt då jag tänkte att de inte skulle vara roliga nog. Hur jag fick prestationsångest över en sån liten grej.
Ska bli spännande, detta.
Ska hyra en video hos Hemmakväll ikväll, så jag tänkte ringa dem och höra om de tar kort eller ej. Gick sådär.
Folk ringer mig från dolt nummer. Det händer ganska ofta, speciellt om kvällarna.
Jag förstår inte riktigt vad grejen är. Jag är inte särskilt paranoid av mig, men jag vill veta vem som ringer. Jag tänker inte svara om det är dolt nummer. Om jag svarar så lär någon av följande situationer utspela sig:
1. ”Jamen hej Daniel. Sitter du ner? Det är så att vi har fått tillbaka provsvaren nu. Du har en aggressiv form av AIDS-syfilis-carcinom, och har exakt… två timmar kvar att leva.”
2. ”Jamen hej Daniel. Det är från polisen. Vi skulle behöva prata med dig gällande dina internetvanor. Vi uppskattar om du kommer ner till stationen självmant.”
3. ”Jamen hej Daniel. Det är jag. Vadå vem? Kajsa! Från förrförra sommaren! Jag vill bara berätta att Daniel Junior har börjat fråga efter dig. När hälsar du på?”
4. ”Jamen hej Daniel. Snart. Hör du det? Snart.”
5. ”Jamen hej Daniel. Jag tänkte bara meddela att jag kan se dig väldigt väl härifrån. Sätt på dig ett par byxor är du snäll.”
NU först insåg jag att jag skrev inlägget ”Wednesday Wednesday” på en tisdag. Jag tror jag tänkte att det var tre dagar sen söndagen. Eller något.
Facit för er som inte hängde med:
Wednesday = Engelska för veckodagen onsdag
Engelska = Ett västgermanskt språk
Språk = Ett muntligt eller skriftligt kommunikationssätt
Kommunikation = Ett sätt för Homo Sapiens att få ligga med varandra
Kaptenens loggbok, N45° W13° – Dag tre av denna fruktansvärda kamp mot sjöodjur och psykiska sjukdomar. Jag befarar att några matroser har gått förlorade till djupen. Vidare har jag utvecklat ett obehagligt utslag på Scrotum. Jag hoppas vid Gud att vi snart är hemma.
… Eller något i den stilen. Jag har pratat lite med jobbet, och alla är väldigt förstående och har t.o.m bokat in en tid till mig hos en arbetsterapeut. Ska dit imorgon, så får vi se hur det blir. Detta är ju trots allt nånting som går ut en hel del över jobbet (och resten av livet). Att ständigt känna att man presterar dåligt, att folk inte är nöjda med en, och att man är en stor bluff. Nu vet jag att det inte är så egentligen, men tankarna finns där väldigt ofta.
Efter besöket ska jag jobba igen. Finns ingen anledning att vara hemma. Jag var med om en enorm urladdning i söndags, men nu är det okej igen. Någon ny ångestattack lär det inte bli på åratal, precis som jag inte hade haft en på ett par år innan söndagen. Nu är det dags att ta itu med den mer kroniska nedstämdheten.
PS. Nej, jag tänker inte ha fler rubriker som de två senaste. Ingen fara. Ni kan svälja spyorna igen.
Nu tänkte jag att den här bloggen skulle ta en annorlunda vändning, åtminstone för ett tag. Jag ska försöka bli kvitt den hemska självbild som jag under många år plågats av. Någonting som gör en väldigt ledsen är känslan av att man inte tycker om sig själv. Att man inte är något bra. Att man, jämfört med alla andra killar, inte har nå-gon-ting att erbjuda. Det är en vidrig insikt; man har ju trots allt bara sig själv egentligen. Därför ska jag försöka skriva av mig om min väg tillbaka till ett drägligt liv utan röster som påminner mig om att jag är värdelös.
Just nu väntar jag på samtal från vårdcentralen. Jag ringde så fort telefonväxeln öppnade, och ändå så ska de ringa upp kvart över tolv. Säkert Alliansens fel.
Sedan lär jag väl få en remiss till någon fin psykologisk inrättning, vänta i veckor på att få svar därifrån, och sedan boka in tider som bara finns mellan 8-17. Ett effektivt sätt att säga ”nej Daniel, du kan inte tro att du ska kunna jobba heltid och gå i terapi samtidigt”. Det lär nog bli en del tjat om mediciner också, precis som vanligt. Jag har varit där, jag tänker inte ta sådant något mer.
Jag önskar bara att jag hade någon att dela det här helvetet med. En flicka att åtminstone dejta, som en liten ljusglimt i misären. Men det är väl just det jag inte ska ha. Det är min låga självkänsla som får mig att känna att livet inte är roligt när jag är ensam, och det är just därför jag måste lära mig att klara av det. Visserligen kan man väl tycka att jag redan utsatts för ensamhet så det räcker, efter två år. Men det kanske krävs mer. Jag måste lära mig att sluta längta, vare sig jag vill eller inte. Precis som en heroinist behöver heroin för att orka med avgiftningen, behöver jag någon för att orka med att sluta längta efter någon. Skillnaden är väl att heroinisten åtminstone får metadon. Jag får köra det här cold turkey.
Man borde kanske börja med såna där mediciner, trots allt. De har ju den roliga biverkningen att man tappar sexlusten totalt, och det skulle jag nog gagnas av just nu. Jag skulle vilja bli som en kastrerad hankatt, och bara äta och sova. Så mycket enklare allt hade varit.
