Recension: Year One

Year One heter den senaste storfilmen från skaparna av Ghostbusters och Analyze this. Det skulle varit sant om året hade varit 2009. Nu är vi framme på 2011, och filmen har ett par år på nacken. Hur som helst talar vi om en komedi med Jack Black och Michael Cera i huvudrollerna.

Filmen utspelar sig i forntiden, runt år noll kan man av naturliga skäl tänka sig, men behandlar en stor tidsspann. Allt finns med i mixen! Från barbarer i djurhudar till gladiatorer och från onda romare till slavkvinnor som kättjefullt slickar på bananer. Självklart, när USA gör filmer, kan man inte låta bli att ta med en hel del religion också. Således finns Kain och Abel, Abraham och Isak, och andra bibelkändisar med. Helt enkelt ett upplägg som gjort för succé.

Blir det succé då? … Nej. Det blir uruselt jävla skitdåligt. Kanske den sämsta komedi jag sett på många år, åtminstone sett till dess budget och dess – trots allt – ganska generösa mångfald av skåderspelare. Regissörerna och manusförfattarna är mellan 40 och 60 år, och alltsammans kunde lika gärna vara gjort av deras barnbarn under en kvarts ritstund på förskolan. Det innehåller aldrig någon form av substans i humorn, utan allt böljar ut i kiss-och-bajshumor och töntiga ordlekar. Visserligen är inte Jack Black känd för de djupaste av roller, men han har helt klart gått ner sig på senare år.

Trots att både Michael Cera och min personliga favorit, Christopher Mintz-Plasse, från 2007-komedin Superbad finns med i rollistan så misslyckas de med att rädda den här filmen. Mintz-Plasse har en ganska liten roll som man glömt strax innan den slutat, och Cera går omkring som om han egentligen inte vill vara där. Han brukar måhända bli typecastad till den sortens obekväma roller, men här känns det verkligen som att han är skyldig maffian pengar och var tvungen att vara med i första bästa film för att de inte skulle börja knipsa av fingrar.

Slutsats: Year One får bara en gasspis av sex möjliga.

Kort sagt: Se inte den här filmen. Snälla.