Jag har lite problem med mitt ätande, och jag är så oerhört trött på det nu.

Jag tror att allting började för några månader sedan, när jag var på middag med pappa och farmor. Jag åt gott och allt var bra. Men sen högg det till som tusan i magen, ungefär vid levern fast på andra sidan. Fick riktig ångest, för första gången. Efter ett tag fick jag gå in på restaurangens toalett bara för att ta några djupa andetag. Sen hade jag ont resten av kvällen, tills det sakta avtog när jag kommit hem. Jag minns speciellt känslan i kroppen när jag gick fram och tillbaka på busshållplatsen, och bara mumlade för mig själv. ”Sluta nu… Sluta nu…”

Sen är det nog en bidragande faktor att jag för ett tag sedan gjorde det ödesdigra misstaget att se på House M.D. Jag hade fixat de tre första säsongerna och sträcksåg dem. En hur bra serie som helst, men inte om man är hypokondriker. Och speciellt inte om man tycker sjukdomar är intressant och kollar på wikipedia vad t.ex Gastroenterit faktiskt är för någonting.

Jag har alltid varit lite smått hypokondrisk, men inte så att det varit ett hinder. Men nu har det blivit ett helvete, och det är väl främst det här med ätandet som jag hängt upp mig på, eftersom den obehagliga upplevelsen dök upp när jag åt middag. Själva värken som kom den där kvällen var väl egentligen inget att hänga upp sig på, hade det varit något riktigt illa så hade det kommit tillbaka. Men hjärnan tog nog stryk av händelsen däremot. Nu är det så att jag ibland inte ”kan” svälja. Mycket irriterande. Allt sitter givetvis i huvudet, är jag ensam hemma blir det bara problem när jag aktivt tänker på det. Många gånger har det inte blivit några problem alls, och då har jag själv insett att det varit för att jag t.ex sett på nåt spännande program och glömt att vara hypokondrisk.

Jag tycker väl att det hela borde försvinna bara av det faktum att jag själv vet att det inte är på riktigt. Men det gör det inte. Det har blivit lite bättre på sistone, men inte tillräckligt. Jag finner ibland mig själv med att faktiskt dra mig för att äta med andra människor.

Men men, det får väl dra sig tillbaka i sin egen takt…