Kollektivtrafik

Alltså, fan vad jag avskyr människor som inte kan bete sig som folk.

Man åker pendeltåg/tunnelbana/buss. Jag blir irriterad nästan varje dag där. Att man har barn är ens livs stora glädje. Inte för att man fått sprida sin säd för vinden och fört vidare sin skolios, utan snarare för att man då per automatik blir Kejsare utaf Kollektifvtrafik™. Har man barn får man ha barnvagn, och får man ha barnvagn får man bete sig precis hur man vill. Massor med människor vill av tåget, men barnvagnsmänniskan är snabbt framme och ska av först av alla. Vilket resulterar i att ingen kommer av. Och att ingen kommer förbi barnvagnen för att kunna hjälpa till att lyfta den av tåget.

Precis samma sak hände idag, fast med en tjock gubbe och hans fru. De tyckte att det var en bra idé att ta med precis allt de äger på tåget. Så tre enorma resväskor och flera mindre sådana trängdes tillsammans med oss på en fullsatt pendel. Bravo. Och sen skulle gubben såklart av först och blev arg för att han hade svårt att komma förbi med sin enorma koffert med förslagsvis hålfotsinlägg och Y-frontkalsonger i. Det är inte vårt fel att du var för snål för att ta taxi från Arlanda, din såskopp.

Sen kan man gå på centralen också. Det är ju alltid ett äventyr. Tänk värsta rusningstid och folk kämpar för att komma snabbast från punkt A till punkt B. Någon som redan går snabbt blir omkörd av någon som går ännu snabbare. Mitt i detta inferno går en gubbe lugnt och stillsamt, och läser på sin handdator. Troligtvis är han nog mer sund än stressarjag.

Men barnvagnar på centralen, däremot, är en helt annan femma. Där är det som att bli jagad, oavsett hur fort man går. Jag känner att jag måste skutta fram för att inte få hälsenorna avskurna av de där sylvassa kanterna som helt klart är designade av någon som inte kom in på vapenskaparlinjen på gymnasiet.

Nu ska jag laga köttbullar och ris med sweet chili.