Jag vet att den här bilden kommer att krossa alla framtida förhållandemöjligheter… Men här är den!
För er som levt i en förseglad skokartong den senaste veckan, samt för er internetarkeologer som 500 år in i framtiden hittar den här bloggen och inte riktigt minns vad som hänt, så kan jag berätta att det har sprungit runt en galning och mejat ner folk på ett norskt ungdomsläger. Jag har inte riktigt satt mig in i varför, men jag antar att han tycker att han gjort mänskligheten en tjänst.
Ovanstående status publicerade jag samma natt, när jag mitt i World of Warcraft-töcknet såg att det smällt en bomb i centrala Oslo. Hela Facebook var fyllt med folk som beklagade det hela och grät å vårt grannlands vägnar. Jag tycker inte om att vara politiskt korrekt, så själv kommenterade jag min WOW-mantel som jag precis köpt. Hihi. Lite senare såg jag att det inte bara var en detonerad bomb det var tal om, utan över 60 mördade ungdomar. Då fastnade fnisset lite i halsen. Men jag är ju inte den som tar bort mina egna statusuppdateringar. Det gör man bara inte.
Så här är den, min förklaring på varför jag skrev som jag gjorde. Men jag tänker för den delen inte börja skriva samma saker som alla andra gör när sånt här händer. Jag menar, det är väl ingen som tycker det hela är roligt eller positivt. Det säger sig självt, och är underförstått utan att jag behöver meddela resten av min bekantskapskrets att även jag tycker att det är hemskt.
Men okej, för den här gången. Nu vet ni. Jag tycker inte att det var kul, det som hände. Trots att det är underförstått.
Bland det värsta jag vet med nätdejting är de här episoderna där man blir vägd, mätt, och dömd som otillräcklig. Synad uppifrån och ner och sedan ratad som något katten släpat in.
Jag menar, okej om den man skriver till inte uppskattar ens charmanta raggningsrepliker och kasserar mailet, precis som med alla andra skamliga förslag skickade från hormonstinna muskelberg och medelålders blekfeta karlar. Sånt är livet på savannen liksom. Men det som känns – ända in i ens stackars nakna pojkhjärta – är när de läser det man skrivit… går in på ens profil… ögnar igenom ens presentation… och sedan vänder på klacken.
Jag vet att det kan bero på vad som helst, men det är svårt att inte ta det personligt. Inte sant?
Här kommer då den efterlängtade förklaringen.
För några år sedan, innan crosstrainerköpet, hittade jag en magtränare på nätet. En sån där mojäng där man håller i ett styre och sedan – inte utan en viss känsla av skam – ligger på golvet och kör fram och tillbaka med den. En sån köpte jag, eftersom den var billig och jag i någon slags naivitet trodde att jag skulle få en redig tvättbräda efter några minuters användande.
När den väl levererades så var den givetvis i delar. Inget IKEA-liknande där del F9 ska kopplas ihop med K12 och A5 ska svetsas samman med B54, men väl i en handfull komponenter i alla fall. Detta visade sig vara för svårt för mig. Eftersom jag är en sån där machoman så lade jag instruktionerna åt sidan och började bygga.
Först byggde jag ihop styret. Man satte ihop två delar av styret med en del som satt i mitten. Vips hade jag ett styre; jättefint blev det. Problemet var bara att man kanske borde ha satt in styret i själva magtränaren först. Så resultatet blev att jag nu hade en magtränare utan handtag i ena handen, och ett separat styre i andra. Jag försökte slita isär styret igen, men det satt som berg. Det GICK verkligen inte.
Det blev soporna för både tränaren och drömmarna om magrutor.
Jag funderar starkt på att köpa mig en spinningcykel. För er oinvigda är det alltså en träningscykel, fast inte en sån där som medelålders tanter brukar sitta och småtrampa på till Let’s Dance, utan en mer robust sak som… jag kan sitta och småtrampa på till Let’s Dance.
… Men helst ska jag väl lyckas träna ordentligt med den, och inte låta den gå samma öde till mötes som min Crosstrainer. Ja, jag köpte en Crosstrainer för några år sedan. Använde den sammanlagt ca 20 minuter, uppdelat i kanske tre ”träningspass”. Faktum är att jag nog fick mest träning när jag byggde ihop det hela (Den levererades i miljoner delar. MILJONER! Släng dig i väggen, IKEA). Sen stod den i mitt sovrum och samlade damm och bara hånlog, fram till att jag något år senare kröp till korset och gick ner till grovsoporna med åbäket. Jag minns asfaltens oväsen medan fötterna på crosstrainern långsamt nöttes ner när jag släpade den dödsdömde över gården. Och hur jag njöt av det.
Anledningen till att jag inte går ut och springer i skogen som vanligt folk är att jag tycker det är så fruktansvärt tråkigt. Och så får jag ont i halsen. Och gym är inget alternativ. Så om det ska bli någon träning är det alltså någon form av inomhusredskap som gäller (dock inte någon abtrainer eftersom jag bevisligen inte kan bygga ihop dem – förklaring kommer i ett annat blogginlägg).
Vad tycker mina läsare om ett spinningcykelköp? Är det vettigt? Va? VA?!
Såhär ser man ut när man, med vad som mycket väl skulle kunna vara mänsklighetens värsta morgontrötthet, fått kliva upp klockan halv sju och åka till jobbet.
Jag grät nästan när klockan ringde.
Jag heter Daniel, och jag vill bara poängtera att i afton ser jag Bridget Jones Dagbok för – tro det eller ej – fjärde gången i mitt liv.
Daniel Werner – ensam med en tjejfilm igen.
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
