Skulle lämna ett meddelande i en kunds röstbrevlåda idag på jobbet.
”Ja hejsan, det här var Daniel från X datanät. Det gällde förbindelsen i…”
Sedan märkte jag mitt orutinerade misstag. Jag hade ringt rätt kund, men markerat fel ärende. Jag kunde inte lämna uppgifter till fel förbindelse, utan jag var nu tvungen att hitta rätt – och detta snabbt.
”Öh…”
Jag började förvirrat att bläddra bland ärendena, och trycka på alla tangenter samtidigt. Det såg ut ungefär som en person som lämnats ensam i kontrollrummet i ett kärnkraftverk med en stundande härdsmälta. Eller i cockpiten på en Boeing, där båda piloter hastigt och lustigt självdött.
”Ehm…”
Svetten började lacka i pannan. Varje sekund kändes som en evighet, och jag var säker på att maxlängden på meddelandet var nära. Då hade det blivit larvigt på riktigt. Ett meddelande som slutade med ”Ehm” och en lång tystnad, följt av en mycket generad ung man som ringde igen för att slutföra meddelandet. Det fick inte ske.
Jag hittade ärendet till slut. Efter en sisådär 7-10 sekunders tystnad. Jag låtsades som ingenting.
”… i Y, var det ja. Vi skulle gärna vilja komma i kontakt med dig, så det vore toppenbra om du kunde återkomma till oss på 0123 – 456 789, val 1 och sedan 2. Ärendenummer på det här är…”
Sen var det klippt igen. Jag hade på något sätt lyckats sjabbla bort det hela, och nu blev det åter igen tyst i luren.
”… är 123456” sa jag till slut, efter att ha hittat tillbaka på något sätt.
Sedan lade jag på, satte pannan mot skrivbordet, och bara skrek.
