Uppringd av flickans pappa

I morse var det spännande. Nitton minuter över elva väcktes jag av ett telefonsamtal. Sömndrucket plockade jag upp mobilen, och det var en mansröst i andra änden.

Jag: Aa, det är Daniel?
Han: Ja, hej. Det här är Vincent, Amandas pappa.
Jag: Ooookej?

Ungefär här började jag bli lite orolig. Det finns nämligen en tös som heter Amanda på mitt jobb, som jag tidigare spanat lite på (men av någon anledning går det inte att säga mer än ”hej”, ”hej då” och ”trevlig helg” till just henne – jag vet inte vad det är). Nu trodde jag, i nyvakenhetens icke-logik, att det var hennes pappa jag talade med. Han skulle bergis säga åt mig att sluta stalka, och hota med besöksförbud.

Han: Ja…
Jag: Eh… Vad gäller saken?
Han: Jag vet inte, jag kanske kommit till fel Daniel Werner? Du kanske inte har någon dotter som heter Erika?
Jag: Haha, nä, jag har ingen dotter överhuvudtaget faktiskt.
Han: Jaha. Oj. Eh. Då har jag nog kommit fel. Hej!
Jag: Ingen fara. Hej!