Arkiv

januari 2012

Besöker

En gång, ungefär år 2006 e.Kr, var jag tillsammans med Linnea, min andra flickvän i ordningen. Vi hade det rätt bra, men hon hade sina väldigt bestämda preferenser angående mäns utseende. Och jag var väl milt uttryckt bland de toffligaste människor som ätit, sovit och gått på toaletten som alla andra.

Linnea gillade snaggade killar. Det tog inte många veckor innan jag hade snaggat mig.

Linnea gillade killar med smycken. Jag köpte nåt slags halsband jag använde ett tag.

Sen gillade hon killar som hade mindre kroppsbehåring än elitsimmare. Och sure, det kunde ju vara roligt att för en gångs skull testa att raka av sig sin ymniga päls på bringan, tänkte jag medan jag klev in i duschen. Linnea plockade fram alla nödvändiga instrument för att fullfölja operationen. Allt fanns. Både babyoljan och ladyshaven. Sen skred hon till verket.

Att raka bröstet kan kanske vara mitt sämsta beslut genom tiderna. Det var hemskt. Folk snackar om att waterboarding är tortyr, men då ska de bara veta hur det känns när ens babyoljekladdiga brösthud klistrar sig mot t-shirten. Jag klöktes nästan av bara känslan. Det var som hudens motsvarighet till vad öronen tycker om folk som drar naglarna över svarta tavlan.

Dessutom var det inte snyggt nånstans. All manlighet var borta. Jag kände mig som Buddha. Och vad jag vet fick inte han ligga så mycket.

Nu när det nya året precis har börjat är det inte utan att man tänker igenom lite synder från det förra, och vad man har lärt sig.

Man ska inte säga till en tjej att man gillar henne, även om man gör det. Att göra det är ungefär som att bränna sina egna broar. Det är ungefär som att säga att man har aids, hatar barn, och har ett förflutet som serievåldtäktsman.

Om en kollega frågar hur man mår så vill han/hon förmodligen höra det artiga svaret istället för det ärliga. Denne känner sig troligen ganska så rejält besvärad när jag börjar rada upp allt från daglig ångest till att jag hade något tunnare avföring än vanligt i morse.

Bara för att någon kommenterar på ens blogg så är inte nödvändigtvis denna människa intresserad av en. Jag har en rätt rolig blogg, i sina bästa stunder. Kommenterar en tjej där så är chansen ganska liten att det är hennes sätt att säga att hon vill dra fingrarna genom mitt brösthår.

Om man på en arbetsintervju blir tillfrågad hur det skulle kännas om man inte får jobbet, säg då inte att det skulle kännas ”okej ändå”. För det skulle det inte. Det skulle kännas deppigt, snopet och otacksamt i flera veckor efteråt. Så pass deppigt, snopet och otacksamt att varken Ben & Jerrys eller duschgråtande kan läka såren i ens trasiga kevlarsjäl.

Jag vet inte vad det är med mig. Jag känner mig febrig i stort sett dygnet runt. Sen tar jag tempen. 37,2. Det är ingen feber. Nu för tiden har jag med mig en termometer i rockfickan. Jag vet att jag borde sluta, men jag har blivit besatt av den. Till och med på jobbet stoppar jag in den.

Termometern alltså.

I munnen alltså.

Nyss funderade jag på att köpa en blodtrycksmätare också, men jag inser själv att det vore som att öppna Pandoras ask. Den där jäveln skulle vara sönderanvänd inom en vecka.

Jag tycker att McDonalds är ett rätt bra företag. Visst, maten är inte direkt nyttig, men den smakar bra och jag vet att de anställda är väldigt måna om hygien osv.

… men vad i all världen har fyra erigerade penisar med det hela att göra?


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27