Igår kom jag att tänka på en sak som gjorde mig lite ledsen. Det var en sån där sak som bara ploppar upp i huvudet ibland; som man inte vet varifrån den kommer. Men plötsligt stod jag och tänkte på min ex-flickvän Dorthe, och den senaste gången jag var glad.
Och det var ju en rätt hemsk sak att inse. Jag har inte varit riktigt glad – sådär sprudlande, hoppfullt, livet-är-härligt-glad – på mycket mycket länge.
Jag minns det i alla fall väldigt väl; det var julen 2010. Dorthe hade åkt hem till sina föräldrar över helgen, och sen kom hon tillbaka för att ha julklappsutdelning med mig. Jag hade köpt den absolut tramsigaste julklappen i mänsklighetens historia. Jag känner mig som Mr Bean när jag tänker tillbaka på det. Ett jävla pussel. Men nu hade flickvännen i fråga visserligen berättat flera gånger hur mycket hon älskade att lägga pussel, och då hade då Daniel Bean minsann varit och köpt ett mastodontpussel på en sådär 4000 bitar. Allt för hennes njutning, och för att hon skulle ha att göra ett tag.
Själv hade jag ingen aning om vad jag skulle få, men nog blev jag glad som en speleman när jag öppnade mitt paket och fick se det senaste Super Mario-spelet till Nintendo Wii. Jag må vara en tv-spelsnörd av stora mått, men det var inte det som var grejen. Grejen var gemenskapen. Jag visste att jag hade massor av spelande tillsammans att se fram emot, det var nånting fint som bara vi hade tillsammans. Vi liksom satte oss ned och spelade flera timmar i sträck, hjälptes åt att ta oss igenom banorna, och peppade varann. Vilket team vi var, när det gällde Super Mario.
Jag har nog aldrig varit så arg på ett spel förut. Stackars Dorthe blev rädd för mig flera gånger, där jag spottade och svor. Hon visste nog inte att det gick att använda könsord i såna kombinationer. Men faktum kvarstår att jag var väldigt lycklig under de där stunderna.
Idag var jag på vårdcentralen, och så kom då domen. Bilan föll, så att säga. Vad är det egentligen för fel på mig? Varför är jag så trött i tid och otid? Varför går jag runt och mår tjyvens? Varför slutade de sända Dallas?
Efter att ha väntat på läkaren, som var tio minuter sen, fick jag träda in i salen och slå mig ner i en överdrivet obekväm stol. Läkaren tittade på mig. Sedan på datorskärmen. Sedan på mig igen. Jag såg framför mig hur han skulle säga ”Game over” och visa någon slags tumörbildning i det mest ovidkommande organ som finns.
Men… det blev inte så. Istället berättade han att alla prover var helt normala, utom ett. Jag hade alldeles för lågt D-vitamin. Man skulle ha över 50 (nanogram per milliliter – såklart) och jag hade 21. Så det kan mycket väl vara det som åtminstone bidragit till min monstruösa trötthet de senaste månaderna. Sen fick jag ett helt gäng med mediciner utskrivna, det var två stycken mot illamående och en betablockerare mot oro. Allting vid behov. Tyvärr lär jag väl inte ta något av det, eftersom jag givetvis även lider av oro över biverkningar. Så tar jag en medicin mot oro och en medicin mot illamående, så kommer jag bli så orolig över biverkningarna, att jag blir illamående. Fan.
Sen hade de glömt att ta prov på mitt antal röda blodkroppar, så jag skulle få ett stick i fingret innan jag fick åka hem. Det var bara att ta en kölapp så fixar sjuksköterskorna det, sa läkaren. Sagt och gjort. Men när jag gick ut i väntrummet så var det helt tomt. Inte en käft var där. Jag tittade på klockan, och då hade de gått på lunch sen tio minuter tillbaka. Bara till att vänta.
När jag kom tillbaka så fick jag det där efterlängtade sticket (som faktiskt gjorde ont :() och sen fick jag vänta några minuter till på resultatet. Läkaren hade speciellt sagt till om att jag skulle få svar direkt. Och mycket riktigt kom det strax en sköterska med ett papper, där alla provsvaren stod. X – 3,9 och Y – 7,2 osv. ”Är allt normalt?” frågade jag, varpå sköterskan svarade att detta hade hon minsann ingen aning om. Sånt fick jag fråga läkaren om.
”Jaha” tänkte jag och begav mig bort till läkarens rum. En röd lampa lyste, vilket betydde att han var upptagen. Jag knackade på, med den absolut mesigaste knackningen i mänsklighetens historia. Det var snarare som att jag smekte dörren lite. Hur som helst, inget svar. Då irrade jag omkring i korridorerna ett tag. Ingen ville möta min blick. Vafan, jag ville bara att nån kunde se över mina provsvar! Till slut haffade jag tag i en stackars människa i vit rock, som uppenbart besvärat förklarade att allt verkade vara normalt.
Sen fick jag åka hem och vila efter dagens strapatser.
Igår på jobbet visade jag prov på den sociala inkompetens som jag är så vida känd för. Det ringde en tjej från vår administrativa kundtjänst, och hon hade fått en kund på tråden som hade massa frågor om IP-telefoni och liknande. Nu ringde hon till mig, och ville ha hjälp.
Hon: Alltså han har massa frågor om att växeln inte skickar ”200 – OK”, jag fattar ingenting. Jag: Okej… Ja det beror lite på hur han har konfigurerat på sin sida, men jag vet vad han menar. Hon: Så, hur… Jag: Äsch, du kan koppla över kunden till mig om du vill. Hon:*lättad* Åh, är det okej? Jag: Jadå. Jag kommer och spökar för dig sen! Hon: … Eh. Jag: … Hon: Okej här kommer kunden.
Jag vet inte riktigt vad som hände där egentligen. Jag tror att jag i mitt stilla sinne tänkte spela på att jag gjorde henne en stor tjänst som tog samtalet, och skulle spöka för henne som straff. Det var ju en märklig tankegång redan där, men det blev bara ännu värre när sättet jag lade upp det på inte alls gick fram. Istället skulle jag apropå ingenting komma och spöka för henne, och ingen fattade nånting.
Nästa vecka blir det väl samtal med chefen, om mina helt oacceptabla trakasserier.
Så var klockan äntligen 18.30 slagen, och den unge man ni är van att kalla ”Daniel Werner” – och som också heter så, så det vore ju märkligt att kalla honom något annat – var på väg in till stan för att se Rammstein.
Först åkte jag blå linjen, tillsammans med gräddan av Stockholmseliten. Tänk er på julafton, när Karl-Bertil Jonsson går ut i natten och ger paket till hemlösa människor. Ungefär så såg det ut i vagnen jag satt och krampaktigt höll i mig för att inte bli rånad och våldtagen.
… Okej, förlåt, det var väl en lite väl cynisk överdrift. Så farligt var det faktiskt inte. Jag var förmodligen för gammal för deras smak.
Sen bytte jag till gröna linjen vid Fridhemsplan, dit enorma mängder människor vallfärdat för att byta till olika linjer. Så även jag, och efter några minuters studerande av folks allmänna fredagsglädje, klev jag på mot Globen.
Här är en bild på mig där jag sitter i djup koncentration. Egentligen skulle jag ta kort på något annat, men jag hade ställt in iPhone-kameran fel så det blev på mitt eget ansikte istället. Som synes på bilden så är den naturligt sensuella unge man från mitt förra inlägg som bortblåst. Kvar finns bara en extremt utmattad spillra. En spillra som helst av allt vill åka hem och sova, istället för att gå på tyska spektakel.
Här är väl bilden det skulle bli. En bild på folks knän, för att understryka hur jag satt på tunnelbanan.
Det fick mig dock att fundera över en grej. Är det hett att se folks knän sådär? Jag brukar tänka på det ibland. Jag tycker inte om när jag har för raka ben, så själva ”knäbullarna” syns. Då brukar jag istället dra ihop dem lite, så bullarna försvinner in i själva benmassan. Då ser det snyggare ut, tänker jag. Är det någon mer som funderar på sånt? Är det överhuvudtaget en rationell tanke? Bör jag sys in på livstid?
Hur som helst. Efter att ha stått och frusit en stund (eftersom jag själv i vanlig ordning var extremt tidig), gått till fel Globen-ingång, gått tillbaka, nojat lite över att stöta på mitt ex och hennes nya pojkvän, funderat på huruvida jag behöver gå på toaletten eller ej, och sett två poliser, så träffade jag mitt sällskap – morbror och mina kusiner. De beställde varsin korv och dricka, innan vi gick in.
Först var jag lite missnöjd med platserna. ”Bra sittplatser” var beställt, men vi hamnade på scenens vänstra sida. Visserligen såg man allting, men från sidan. Men det fick väl vara godkänt ändå.
Sedan följde extrem väntan. Vi var väl där ungefär 19.10. Förbandet, de svenska Deathstars (som jag hört lite av förut), började 19.30. De spelade för halvfulla läktare ungefär. De var visserligen bra, men lite småskränigt sådär.
Strax efter 20-tiden var de klara. Förväntan var enorm.
Sen kom Rammstein in, med dundrande sirener och domedagspukor. De kom från en av sidoingångarna, samtidigt som en metallbro sänktes ner från taket. Jubel från folket.
Vilken show! De spelade i stort sett alla låtar man kunde önska, t.ex mina favoriter Du riechst so gut, Engel, Keine Lust och Pussy. I den senare sprutade, precis som i konserten 2010, sångaren Till Lindemann skum från en penis-kanon över publiken. I låten Mein Teil, som handlar om kannibalism, hoppar keyboardisten ner i en stor gryta, som sångaren sedan flamberar med en stor eldkastare. Helt normalt fredagsnöje!
Sen blev det lite nya saker, bland annat en favorit i repris från 1998, Büch Dich! En låt som i stort sett handlar om sodomi. Där sliter sångaren sönder keyboardistens (det är hela tiden han som blir utsatt för saker, det är ett ”running gag” som bandet har) byxor, drar fram sin penis (som i själva verket är en dildo med en slang till), simulerar sex ett tag, och sprutar sedan fransk likör (enligt bandet själva) över publiken.
Och där står 15 000 personer och är helt lyriska. Mäktigt och väldigt märkligt.
Jag spelade in en video också, från Ich Will, som nog är den låt med högst publiktryck. Rammstein frågar ”Könnt ihr uns hören/sehen/fühlen” (Kan ni höra/se/känna oss) varpå hela publiken svarar ”Wir hören/sehen/fühlen euch!” (Vi hör/ser/känner er!). Se ovan!
Jag ångrar dock att jag inte filmade mer. Det blev ju helt okej kvalitet ändå, right?
På det stora hela en fruktansvärt bra konsert. Jag tyckte att Rammstein showade loss förra gången, men det här tog priset. Fem Jan Guillou i betyg! Bra jobbat.
Idag ska jag gå och se Rammstein i Globen. Något som varit inbokat sen i Oktober, och som undertecknad sett fram emot ganska så rejält.
Dagen till ära tänkte jag att jag skulle försöka publicera någon slags dag i bilder. Vad sägs om det?
Det här är jag, ägaren och skribenten på bloggen ni just nu läser. Känner ni er sammankopplade med mig just nu? Visst känns det läskigt?
Idag är jag dessutom iklädd en tröja så fin att jag skulle kunna gifta mig i den. Om jag inte minns fel så var den en födelsedagspresent när jag fyllde 23. Jag hade den säkert bara en gång, och sen har jag inte sett den på ett tag. Efter intensivt morgonletande – sättet man letar på när man är yrvaken och väldigt stressad – så hittade jag den längst in i garderoben. På garderobsplanet högst upp dessutom, dit jag med min begränsade längd knappt når.
Jag anar att det är något ex som varit i farten och lagt in mina kläder på detta vis. Tröjan var dessutom fint pressad, vilket talar för samma teori.
På den här platsen sitter jag och jobbar, glad i hågen och redo att felsöka datanät.
Ganska peppad ändå. Lite wild and crazy sådär.
Fortsättning följer…
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Idag var jag på vårdcentralen, och så kom då domen. Bilan föll, så att säga. Vad är det egentligen för fel på mig? Varför är jag så trött i tid och otid? Varför går jag runt och mår tjyvens? Varför slutade de sända Dallas?
