Var tog egentligen glädjen vägen?

Igår kom jag att tänka på en sak som gjorde mig lite ledsen. Det var en sån där sak som bara ploppar upp i huvudet ibland; som man inte vet varifrån den kommer. Men plötsligt stod jag och tänkte på min ex-flickvän Dorthe, och den senaste gången jag var glad.

Och det var ju en rätt hemsk sak att inse. Jag har inte varit riktigt glad – sådär sprudlande, hoppfullt, livet-är-härligt-glad – på mycket mycket länge.

Jag minns det i alla fall väldigt väl; det var julen 2010. Dorthe hade åkt hem till sina föräldrar över helgen, och sen kom hon tillbaka för att ha julklappsutdelning med mig. Jag hade köpt den absolut tramsigaste julklappen i mänsklighetens historia. Jag känner mig som Mr Bean när jag tänker tillbaka på det. Ett jävla pussel. Men nu hade flickvännen i fråga visserligen berättat flera gånger hur mycket hon älskade att lägga pussel, och då hade då Daniel Bean minsann varit och köpt ett mastodontpussel på en sådär 4000 bitar. Allt för hennes njutning, och för att hon skulle ha att göra ett tag.

Själv hade jag ingen aning om vad jag skulle få, men nog blev jag glad som en speleman när jag öppnade mitt paket och fick se det senaste Super Mario-spelet till Nintendo Wii. Jag må vara en tv-spelsnörd av stora mått, men det var inte det som var grejen. Grejen var gemenskapen. Jag visste att jag hade massor av spelande tillsammans att se fram emot, det var nånting fint som bara vi hade tillsammans. Vi liksom satte oss ned och spelade flera timmar i sträck, hjälptes åt att ta oss igenom banorna, och peppade varann. Vilket team vi var, när det gällde Super Mario.

Jag har nog aldrig varit så arg på ett spel förut. Stackars Dorthe blev rädd för mig flera gånger, där jag spottade och svor. Hon visste nog inte att det gick att använda könsord i såna kombinationer. Men faktum kvarstår att jag var väldigt lycklig under de där stunderna.