Hualigen. Jag har legat nere för räkning, på grund av en hiskelig man-cold. Det har varit högst oklart huruvida jag skulle klara mig eller inte, men nu verkar det som att jag tagit mig ur det helskinnad. Först idag känns det aningen bättre, och jag kan nästan se en framtid igen.
För att fira det hela har jag idag tagit itu med den disk som stått i två veckor. Jag vet inte vad det är för fel i huvudet på mig, men trots att jag har en diskmaskin så blir allt stående på bänken bredvid. Där står det och bara genererar ångest. Men idag fixade jag alltså biffen. Och jag kan säga såhär: Man har inte ett äkta disk-problem innan man själv klöks av att ta i tallrikarna. Jag skrek nästan rakt ut när jag såg vad som fanns på botten av diskhon.
Nu har jag både diskat och torkat av bordet, så allt är sådär skinande som det bara är i reklamer. Och vilken lättnad. Vilken glädje. Varför har jag det inte alltid så? Varför torterar jag mig själv med att i långa perioder låta bli att hålla efter? Är det en sån där ”man glömmer vad glädje är om man inte är rejält ledsen”-grej?
Jag begick precis det stora misstaget att surfa på Jockiboi’s blogg på jobbet (på min lunch, innan alla ringer och protesterar). Jag vet, det är ju en helt sjuk idé som straffar sig själv, det borde jag fattat. Men ändå, jag hade väl tråkigt eller något.