Man kommer hem, med mängder av smarta idéer på saker man ska göra. Peppad. Sugen, rentav. Vilken energi man har!
Sen äter man middag, och när den är uppäten har energin förbytts till äcklig matkoma. Så då spenderar man istället kvällen med att sitta i soffan och glo på gamla repriser av Masterchef eftersom man inte orkar byta kanal. Sen sitter man bara där, och låter ögonen långsamt öppnas och stängas som ebb och flod.
I morse, när jag skulle kliva av pendeln, så gick inte det så bra. Det var alldeles smockfullt med folk, och en tant med barnvagn hade taktiskt nog ställt sig mitt i dörren och planerat att komma in med vagnen innan nån annan fått kliva av. Jag funderade på att gå fram till henne, klappa henne på huvudet, och ge henne en kaka. Sånt intelligent tänkande måste ju premieras liksom.
När jag sedan, 9 timmar senare, stod och väntade på pendeltåget hem uppstod barnvagnssituation nummer två. En annan tant kom gående mot mig, då hon lokaliserat någon vän till henne som stod bakom mig. Jag kände att det var på gång. Jag tittade på tanten. Tittade på barnvagnens hjul. Såg att kursen var alldeles för snäv; det här skulle inte gå. Men ändå vägrade jag att flytta på mig. ”Jag stod faktiskt här först”, tänkte jag grinigt. Och det var inte så att jag tog upp mycket plats direkt, utan jag stod i ett litet hörn av kurens utsida.
Mycket riktigt. BUMP, och så hade barnvagnen rullat över min ena fot. Inte ens en reaktion från tantens sida. Jag övervägde att gå fram och antingen stämpla henne på foten, fisa henne i ansiktet, eller göra en ful min så att barnet i vagnen börjat skrika. Nåt straff skulle hon ju ha, tänkte jag. Men jag lät bli. Jag är en sån god människa.
Kan man bannlysa dessa hemska krigsmaskiner på nåt sätt? Förbjuda dem i alla offentliga sammanhang? Tvinga föräldrar att vara hemma med sina barn tills ungarna själva kan gå?
Okej… Nu har jag tydligen beställt en sak på nätet. Kanske ett litet impulsköp, men ändå något jag velat ha ett tag.
Jag har köpt ett hantelset. Två hantlar á 18 kilo vardera. Jättebra. Jättekul. Nu ska Daniel Werner bli biff, minsann. Stå framför spegeln och lyfta skrot, alldeles naken. Slicka sig om munnen medan man blottar de blänkande och alldeles översvällande musklerna… Eh. Ja. Nämen, ja, det verkar ju finemang på alla sätt.
Ett litet ynka yttepytte-problem bara. Hur i helvete ska jag få hem paketet?! HERREGUD! Det kommer att levereras till ICA, typ en kilometer bort. Hur ska jag lyckas bära hem 36 kilo (tur att det finns miniräknare) för egen maskin, en fruktansvärd kilometer?! Jag har burit hem saker förut, så jag vet. Det tyngsta var säkert halva den här vikten, och bara det var hemskt nog.
Jag får beställa taxi eller nåt. Sätta mig i baksätet med min vidriga last, och be att få köras hem. Sen får jag väl be om något slags mirakel för att få upp paketet för trappan. När jag väl är framme lär jag väl inte behöva träna något mer.
Den skäggiga mannen stod snett bakom mig igår när jag beställde en kycklingwrap på McDonalds.
Anar jag en stalker? Varför kunde det inte fått vara en tjej?! Kalsonger gör sig så mycket sämre när de blir inpetade i mitt brevinkast. 🙁
