Arkiv

oktober 2012

Besöker

Nu tänkte jag att den här bloggen skulle ta en annorlunda vändning, åtminstone för ett tag. Jag ska försöka bli kvitt den hemska självbild som jag under många år plågats av. Någonting som gör en väldigt ledsen är känslan av att man inte tycker om sig själv. Att man inte är något bra. Att man, jämfört med alla andra killar, inte har nå-gon-ting att erbjuda. Det är en vidrig insikt; man har ju trots allt bara sig själv egentligen. Därför ska jag försöka skriva av mig om min väg tillbaka till ett drägligt liv utan röster som påminner mig om att jag är värdelös.

Just nu väntar jag på samtal från vårdcentralen. Jag ringde så fort telefonväxeln öppnade, och ändå så ska de ringa upp kvart över tolv. Säkert Alliansens fel.

Sedan lär jag väl få en remiss till någon fin psykologisk inrättning, vänta i veckor på att få svar därifrån, och sedan boka in tider som bara finns mellan 8-17. Ett effektivt sätt att säga ”nej Daniel, du kan inte tro att du ska kunna jobba heltid och gå i terapi samtidigt”. Det lär nog bli en del tjat om mediciner också, precis som vanligt. Jag har varit där, jag tänker inte ta sådant något mer.

Jag önskar bara att jag hade någon att dela det här helvetet med. En flicka att åtminstone dejta, som en liten ljusglimt i misären. Men det är väl just det jag inte ska ha. Det är min låga självkänsla som får mig att känna att livet inte är roligt när jag är ensam, och det är just därför jag måste lära mig att klara av det. Visserligen kan man väl tycka att jag redan utsatts för ensamhet så det räcker, efter två år. Men det kanske krävs mer. Jag måste lära mig att sluta längta, vare sig jag vill eller inte. Precis som en heroinist behöver heroin för att orka med avgiftningen, behöver jag någon för att orka med att sluta längta efter någon. Skillnaden är väl att heroinisten åtminstone får metadon. Jag får köra det här cold turkey.

Man borde kanske börja med såna där mediciner, trots allt. De har ju den roliga biverkningen att man tappar sexlusten totalt, och det skulle jag nog gagnas av just nu. Jag skulle vilja bli som en kastrerad hankatt, och bara äta och sova. Så mycket enklare allt hade varit.

Nu kan jag på full allvar säga att jag precis genomlidit en av mitt livs värsta dagar.

Jag vill inte ens gå in på allt som hände, på grund av skam. Men jag kan säga att känslorna förmodligen började redan i fredags, och sedan idag eskalerade till min första riktiga ångestattack på flera år.

Nu ska jag ringa vårdcentralen i morgon bitti, för att anmäla mig till en kurs i terapi. Jag har försummat min låga självkänsla för länge nu. Så det ska väl bli spännande att se vad de kan göra med mig. Har de någon bra intensivkurs på lager lär jag väl åka upp till Dalarna och plugga psykiskt välmående i två veckor, innan de tar med mig ut på stan för att se om jag klarar mig utan att börja gråta.

(Det där var ett försök till humor för att jämföra intensivkurser när man tar körkort. Eh… Jag är nog inte i mitt esse just nu.)

Ikväll är det stor firmafest på jobbet. Globen är hyrd, och det är säkert tusen pers där.

Men inte jag. För jag har ingen lust. Jag skulle inte ha kul där, det har jag redan bestämt mig för. Jag intalar mig själv att fester inte är nånting för mig. Så nu ligger jag i soffan och känner mig allmänt oduglig till nånting som involverar socialt samspel.

Senaste gången jag var på fest, det var i femman. Hos Annika Schmidt. Man åt chips och lyssnade på Absolute Music. Efter det började jag bli impopulär, och sen har det bara hållit i sig. Det var mycket enklare när man var liten, antar jag. Nu måste man mingla, och visa sig intressant. Jag kan inte sådant. Jag vill bara bli omtyckt.

Usch vad jag känner mig ensam.

Op-op-op-op-op opa videoblogg style!

Alltså, okej, detta är något av ett experiment. Jag tänkte att jag skulle svara på frågorna via video. Så jag gjorde det. Och vips blev videon 23 minuter lång. Trots klippning. Så det är på eget ansvar. Detta är 23 minuter ni aldrig får tillbaka.

Om ni orkar se hela videon utan att spola så får ni säga till.

Fotnot: Twitter-dejten har nu gjort det klart för mig att hon INTE är intresserad av en andra dejt. Och det känns i ärlighetens namn ganska bra.

Jag är ledsen. Jag svor på att inte skriva fler genusperspektivifierade inlägg, men nu är jag rädd att jag måste skriva nånting kontroversiellt igen. Jag bara måste.

Idag såg jag följande på Twitter:

”Ursäkta, jag har följt efter dig ett tag nu, du är så himla snygg,
vill du hitta på något nån gång?” Eh, nej tack STALKER?!

Och jag ska inte på något sätt säga att alla tjejer beter sig såhär, eller att personen som skrev det är en manifestation av ren ondska. Men detta tweet visar exempel på en mentalitet som MÅNGA – enligt min erfarenhet – tjejer har. En mentalitet som säger att alla som raggar på en, om de inte passar i galoscherna på ett eller annat sätt, automatiskt är äckliga och värda spott och spe. De är liksom bara jobbiga människor som är ”i vägen”.

Här var det någon som hade följt efter tjejen i tio minuter, på en offentlig plats. Sen hade han gått fram, sagt att han tycker att hon är snygg, och bjudit på dejt. Absolut, ett väldigt märkligt och lite obehagligt beteende. Men vadå? Sen när har folk börjat bete sig logiskt när de ser någon de är intresserade av? Han gjorde ju ingenting annat som fick henne att känna sig otrygg. Han tog inte på henne. Han trakasserade henne inte.

Jag kan förstå att det är störande att bli raggad på när man vill vara ifred. Men ni allmänt snygga tjejer som ofta har det här problemet: Det ger er ingen rätt att behandla de som raggar som skit! Kränker en kille er på något sätt, då får ni göra vad ni vill. Men att vara elak och förnedra någon bara för att han raggar på er på ett lite taffligt sätt, det är bara vidrigt beteende.

Jag har aldrig vågat gå fram till någon och säga att jag tycker hen är snygg. Om jag en dag skulle ta mod till mig, och jag fick en sådan kommentar tillbaka, då skulle jag nog aldrig våga igen. Jag VET att jag är partisk när det gäller det här ämnet, men det är tjejer som det här som gör mig rädd att ens försöka.


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27