Nu har jag en toalett i lego, så nu kan jag dö lycklig. Vad säger ni, ska vi ta en liten haiku för att fira?
Lego-toalett
Därför är livet komplett
Nu känns allt så rätt
Jag vet att haikus egentligen inte ska rimma. Än sen då? Jag har en fucking lego-toalett!
SOM NI HAR LÄNGTAT! Right? … Right? Hallå?
Hår: Relativt nyklippt. Från början blev jag väldigt missnöjd då håret var längre än det brukar vara efter en klippning, och dessutom var det så fullt av gelé att det mest liknade någon sorts tuppkam. Men efter lite tillrufsande medelst mina händer så blev resultatet ändå ”helt okej”.
Leende: Mycket märkligt, nästan perverst. Det vittnar även falskt om att någon sorts lycka bor djupt inuti denna späda manskropp.
Rock: Tillhör de få märkeskläder jag äger, det är en äkta Hugo Boss. Javisst. Fint ska det vara. Att insidan sen ser ut som Luffare 2000, det talar vi tyst om.
Skjorta: Nästan lika fint, kommer från Mr Price, en lågprisbutik i Sydafrika.
T-shirt: Blå, och inköpt på Dressmann. Jag tror att det var tre för 199 eller så.
Accessoarer: Passerkort från jobbet. Julmust från Apotekarnes, via Espressohouse. Smörgås med ägg och kaviar, från Espressohouse. Den sistnämnda – möjligen i kombination med musten – blev jag sedermera illamående av. Men i skrivande stund ännu ingen kaskadkräkning.
Byxor: Slitna jeans från vad jag tror är Lee. Jag orkar inte kolla eftersom märket sitter bak.
Skor: Mina Converse som nu börjar bli något alldeles fruktansvärt slitna. Dessutom har det uppstått hål i närheten av lilltån på båda skorna. Jag drar slutsatsen att jag har muterade lilltår.
Det här uppbrottet har inte påverkat mig nämnvärt. Man vet ju aldrig om man är i nåt slags förnekelsestadium och inom kort kommer att bryta ihop på jobbet och kissa på sig offentligt. Men det känns inte så. Och det är ju alltid något.
Däremot börjar det kännas lite olustigt, det här med självkänslan. Jag började – helt utan några förväntningar – att prata med tjejen i fråga samma dag som jag skrev inlägget om att jag inte ska träffa någon på ett tag. Ironiskt. Spelreglerna var ändå glasklara; jag har stora problem med min självkänsla och jobbar på det hela. Och ändå var det självkänslan som allt föll på, som så många gånger förut.
Känslan av att man innehar egenskaper som är helt omöjliga att leva med, och rädslan att det alltid kommer att vara så.
Det här har er vän Daniel gjort ikväll.
Idag satt vi på jobbet och diskuterade ord vi tycker är äckliga. ”Kuk” tyckte en kvinnlig kollega var äckligt. ”Geggveck” sa jag. Efter det kunde hon inte ens titta på mig, sa hon.
Ikväll blev jag dumpad, av en flicka jag träffat i ett par månader nu. Jag måste erkänna att jag tycker att anledningen var fruktansvärt larvig, och i stort sett baserad på en enda helg som blev lite misslyckad. Men jag tänker inte vara någon bitter liten farbror som sitter här och beklagar mig. Känner hon såhär så är det så det får bli. No hard feelings.
Nu är bara problemet – vad gör jag med hennes awesomely awesome julklapp som jag redan köpt? Hon älskade Doctor Who, så jag agerade underbar pojkvän/dejt/nånting, och köpte en gyllene Dalek-modell (trots att jag själv knappt vet vad en Dalek är för något; det låter som en dammsugare). Jag googlade t.o.m en massa bilder, bara för att hitta rätt.
Så, läsare… Vad bjuder ni? Ett sällsynt samlarföremål, med en historia bakom! Bli en stolt ägare av en äkta J.T.E.F.S.D.D.M.S.H.G.S.I.Ö*! Jag kan signera den!
*Julklapp Till En Flicka Som Daniel Dejtade Men Som Hann Göra Slut Innan Överlämningen
Idag insåg jag hur fruktansvärt socialt skev jag kan vara ibland.
Jag satt på pendeltåget på väg hem, lyssnandes på avsnitt 111 av Filip och Fredriks Podcast, när någons högljudda hostande plötsligt fick all min uppmärksamhet. Det var en gubbe av semi-uteliggartyp, som nästan skrek medan han hostade.
När han slutat vråla fastnade blicken på en tjej som satt vid fönstret, strax bakom honom. Jag brukar tycka att det är lite småroligt (eller tja, en väldigt passiv form av rolighet, det är inte direkt som att det är något jag gör på fredagkvällar för att ha kul) att iakta folk. Den här gången började dock tjejen att titta tillbaka. Och lyfte på ögonbrynen. Och drog på det största leende jag sett sen jag tittade på katt-videos på youtube senast.
Jag lyfte på ögonbrynen och log tillbaka, nästan helt reflexmässigt. Det var en ganska härlig och bekräftande stund, i de få sekunder den pågick. Det var sen mina aspergerska drag tog över. Jag tittade bort, och kände hettan sprida sig över hela ansiktet. Sedan stirrade jag mig omkring ett tag, som om jag precis varit med om nånting fullständigt makalöst.
Plötsligt insåg jag att inte kunde titta tillbaka på tjejen. Jag vet inte ens varför. Jag kan inte påstå att jag kände något sexuellt intresse av henne, och hade hon inte märkt mig hade jag säkert kunnat sitta ganska länge och bara betrakta henne – av ren tristess. Men nu hade hon sett mig, och tittat tillbaka. Då gick det inte längre. Så till följd av detta låtsades jag somna.
Ja, jag låtsades somna! Herregud, hur patetiskt är inte det? Sen blundade jag resten av resan, tills hon gått av.
Alltså… varför reagerar jag såhär?
