Det här uppbrottet har inte påverkat mig nämnvärt. Man vet ju aldrig om man är i nåt slags förnekelsestadium och inom kort kommer att bryta ihop på jobbet och kissa på sig offentligt. Men det känns inte så. Och det är ju alltid något.
Däremot börjar det kännas lite olustigt, det här med självkänslan. Jag började – helt utan några förväntningar – att prata med tjejen i fråga samma dag som jag skrev inlägget om att jag inte ska träffa någon på ett tag. Ironiskt. Spelreglerna var ändå glasklara; jag har stora problem med min självkänsla och jobbar på det hela. Och ändå var det självkänslan som allt föll på, som så många gånger förut.
Känslan av att man innehar egenskaper som är helt omöjliga att leva med, och rädslan att det alltid kommer att vara så.
13 kommentarer
Det är skitsnack. Så som den människan på bilden har skrivit är RENT JÄVLA SKITSNACK och enbart skrivet för att provocera. Försök att testa att dejta andra tjejer än vad du vanligtvis gör. Testa nya, sådana som du förut inte alls tänkt dig dejta. Typ, think outside the box. Kram.
Alltså Daniel. Nitton år från Göteborg? Är väl dömt att misslyckas. Vad vet någon som nästan är ett barn? Sikta in dig på kvinnor, inte flickor så borde det gå bättre. :))
Fast hon som skrev det var inte tösen jag dejtade, utan bara en bekant på nätet. Tjejen jag dejtade var 24.
Ah, sry
ALDRIG!!! JAG SKA DÖDA DIG!!! … Eh. Jodå, det är lugnt, kanske var jag som var otydlig.
”Spelreglerna var ändå glasklara; jag har stora problem med min självkänsla och jobbar på det hela. Och ändå var det självkänslan som allt föll på, som så många gånger förut.”
”Jag var hela tiden helt ärlig med att jag var kriminell, ändå var det på grund av det som hon lämnade mig”.
Min poäng är: Ja och? Man kan vara helt ärlig med sin problematik och ändå bli lämnad på grund av den. Att vara ärlig är ingen garant för att ens beteende och handlingar får konsekvenser för den andra parten. För övrigt tror jag du slår huvudet på spiken när du skriver: ”Känslan av att man innehar egenskaper som är helt omöjliga att leva med, och rädslan att det alltid kommer att vara så”. Förmodligen känner tjejen/ tjejerna på PRECIS samma sätt, att du tycker och tror dig vara statiskt passiv och ovillig att försöka göra något åt sin sociala situation, och därför drog hon sig ur. De flesta människor har någon typ av problem men de är villiga att jobba med dem, inte bara självömka. Efter att ha läst din blogg uppfattar jag dig som en person som faller platt för sin problematik. Som du själv skriver, ”… att det alltid kommer vara så”. Sånt skrämmer bort människor, män som kvinnor.
Jag vet att du är tjejen i frågas bästa vän, men det där var hårt. Lämna mig bara i fred, jag lider nog som det är just nu.
Dessutom har jag gått i terapi från och till i 10 år, köpt en hel hög med böcker, samt t.o.m testat två olika sorters mediciner för att försöka jobba på min situation. Så kom fan inte och påstå saker du inte har en aning om. Jag jobbar STENHÅRT på detta.
Jag vet att du lider och det är därför jag tycker synd om dig. Det kanske är svårt att tro på, men jag förstår verkligen vilket ekorrhjul det här måste vara och hur jävligt det måste kännas.Ta det för vad det är, en uppriktig och rak synpunkt från en person som bara vill väl. Sänk inte mitt argument genom att lyfta fram att jag är partisk, jag har ingen anledning att vara elak mot dig. Avsikten var i alla fall aldrig att du skulle må sämre, tvärtom. Så jag ska lämna dig ifred :).
Ja, jag vet inte. Jag är bara väldigt trött på att bli anklagad för att bara tycka synd om mig själv, när jag i själva verket jobbar så hårt jag bara kan för att lösa detta. Men en människa orkar liksom inte hur länge som helst, därav mina hopplöshetskänslor ibland.
Och ja, jag tyckte det var tråkigt att jag inte fick en mer rejäl chans än såhär, när vi hade det så bra på alla andra vis. Allt handlade om att få känna sig lite mer bekväm i varandras sällskap, men så långt hann det inte gå.
… Jag förstår det, helt fel timeing. My bad verkligen, menade absolut inte att få dig att må sämre :(. Menade tvärtom bara att ingenting är hopplöst, ingen människa är statisk liksom. Så ja, hoppas du mår bättre snart och hats off till dig btw som listade ut vem jag var. Har verkligen ingen aning om hur du gjorde det, men bra jobbat :).
Tack. Näe hopplöst är det nog inte, men det bara känns så ibland. Och det jag menade med inlägget var inte att jag tror att det alltid kommer att vara så, men att jag är RÄDD för det. Det är en rädsla jag har. Jag försöker sällan eller aldrig vara nånting annat än ärlig i den här bloggen, men många verkar tolka det som självömkan.
Och det var inte så svårt att lista ut. Psychic powers of doom +2! Hur som helst, kram på dig, och hälsa L att hon är en fin tjej och att jag är ledsen över hur allt blev.
Klichévarning, men iaf; När du minst anar det. Då kommer det komma någon som ser hur underbart fin du är. Och då kommer du tänka, ”vilken jäkla tur att alla andra töser jag träffade inte riktigt fungerade, så att jag fick träffa denna!” Det kommer, det är jag tvärsäker på.
Ta hand om dig!