Jag har blivit så fruktansvärt fumlig. Börjar ana att det är MS eller nån annan degenerativ nervsjukdom, det brukar ju ofta börja med sånt. Men… strunt i det nu!

Fumligheten artar sig i… ja, fumlighet. Jag kan inte greppa i saker längre. Tappar saker jag håller i händerna. Och det roligaste är den där sorten där jag t.ex sitter vid ett bord och ska klia mig i huvudet – det är sällan som handen låter bli att slå i undersidan av bordet påväg upp.

What’s wrong with me?!

I morse fick det hela mig att svära rakt ut på pendeltåget. Tre svärord i en snabb ramsa blev det, alldeles för högt för att inte märkas av resten av vagnen. Anledningen var att jag lyssnade på musik, och hade placerat iPhonen i innerfickan. När jag skulle dra ner handen igen så passade den på att fastna på insidan av hörlurarnas klyka, ni vet, så att de rycktes ur mina öron. Då blev Daniel lite förgrymmad.