En gång, när jag var sex-sju år, och var uppe i landstället i Dalarna med pappa, så lekte jag med en gammal frisbee vi hade där. Solifer stod det på den, vilket var (och är) ett företag som sålde husvagnar. Pappa jobbade där i början av 90-talet, och hade fått reklamartiklar med sig hem.
Pappa försökte spika fast nånting en bit bort, men det gick inte så bra. Han svor för sig själv. Rätt som det var skickade jag iväg frisbeen åt hans håll – lite väl nära. ”Akt…” ropade jag, men det var för sent. Pang! Rätt i huvudet på min far. ”Aaaaaj! Jäävla unge!” skrek han; eller det var väl snarare frustrationen över spikandet som skrek. Snyftandes gick jag och hämtade frisbeen. ”Förlåt” sa pappa, men det spelade ingen roll. Skadan var skedd.
Jag tror aldrig att jag riktigt kommit över det.
2 kommentarer
Haha. Om det där sätter spår så ska du vara glad att du inte har min pappa. Han säger värre saker till mig på månadsbasis!
Det där känner jag igen.
Hade en mattelärare som skrek på mig, fast hon var arg på någon annan.
Slutade med att jag inte bad om hjälp mer i matten, och halkade efter. Idag hatar jag matte.
xP