Varför ska det vara så svårt att ta ett bra kort på sig själv? Jag kräver liksom ingenting där varenda millimeter av mitt sargade anlete måste vara i perfekt skick eftersom bilden ska visas på storbildsmonitorn på Ullevi, utan blott någonting jag blir nöjd med. Det torde inte vara för mycket begärt.
Men varje gång jag ska försöka så blir det samma sak. Jag tar säkert hundra bilder, i olika vinklar och vrår. Lagom till jag börjar bli svettig av allt poserande sätter jag mig ner och går sedan metodiskt igenom alltsammans. Först tar jag bort de bilder där ögonen fastnat på halv stång, så det ser ut som att jag inte sovit på några månader utan bara spenderat tiden med att skjuta heroin. Sen tar jag bort de bilder som är så överexponerade att jag ser ut som ett vattenlik av blekhet. Sen tar jag bort de där bilderna där jag av någon anledning skulle testa att le in i kameran (note to self: aldrig mer).
Efter ett tag är det bara ett tiotal foton kvar, som har potential att kallas ”OK”. Som en riktig CSI-tekniker växlar jag fram och tillbaka mellan bilderna, för att urskilja vilken som ska få gå vidare till nästa kvalomgång. Problemet är bara att det brukar sluta med att jag blir hemmablind. Jag menar, säg ordet ”hammare” femtio gånger efter varann. När du är klar så kommer du förmodligen att tycka att ordet ”hammare” låter väldigt fånigt. Precis så är det när jag har fått en överdos av mitt eget ansikte. Till slut ser allt fel ut.
Nåväl. Efter fler delmoment än nya melodifestivalen kommer jag slutligen överens med mig själv om vilken bild jag ska använda. Och då blir ÄNDÅ slutresultatet nånting i DEN HÄR stilen.
