För några månader sedan gjorde jag bort mig på bussen hem från jobbet. I vanlig ordning satt jag och var sjukt trött efter en hård arbetsdag, så jag satt med öppen mun och snarkade. Det var ganska mycket folk på bussen, kan tilläggas. Jag vaknade till precis innan jag skulle kliva av, torkade bort dreglet från mungipan och skulle gå av. Dock fanns där ett enormt högt trappsteg vilket jag givetvis snubblade till på. Och eftersom jag hade musik i hörlurarna så jag visste inte hur hög min röst var. Resultatet blev att jag formligen skrek ”OJ!!!” rakt ut.
I förrgår gjorde jag det igen. Jag klev på pendeln hem och det var extremt trångt. Jag mindes då hur det tidigare varit när det varit trångt på pendeln. I mitt tidigare, perversa, liv. Jag skulle då viska detta till min kollega, men han hörde inte. Då struntade jag i allt och sa det rakt ut. Det blev dock lite väl högt…
”Nu får jag bånge!”
Folket skingrades fort alltså. 😀
Sedan har det hänt saker på jobbet, minsann. Min kollega, mentor och allmänna Yodaprofil Staffansson slutar idag. Och jag har fått ta över en liten leksak som ger ifrån sig ett ”boink boink”-ljud. Jag svor dyrt och heligt på att förvalta hans arv på ett bra sätt. Arvet från Staffansson.
