En gång när jag gick i lågstadiet kom det en vikarierande lärare som sa att han kände en då ganska stor hockeyspelare. Jag minns tyvärr inte vem, men han hade med sig en bunt papperslappar med personens autograf, som han delade ut till dem som bad snällt. Alla var lyriska; aldrig tidigare hade man fått något så värdefullt. Jag minns att jag tänkte rama in lappen när jag kom hem. Så blev det dock inte; om jag minns rätt slutade det med att det blev pappersmassa av alltsammans när mamma tvättade mina byxor.
Men ibland tänker jag på det där, och undrar hur det egentligen stod till. Vem sjutton går runt med ett tiotal autografer i väskan? Hade han med sig dem bara för att locka oss barn att hångla upp honom i brygga? Blev han ledsen när ingen av oss gjorde det? Var autograferna så fejk de bara kan bli? Är hela min ungdom byggd på en lögn?
Vad tror ni?
2 kommentarer
Han kanske faktiskt kände hockeyspelaren, visste att flera av hans elever samlade på hockeykort och ville vara en snäll lärare och således bad han sin vän om autografer till barnen.
Fint ju!
Kan hända att de var fejkade men han gjorde er glada åtminstonde 😀