Jag är lite märklig ibland.
Idag har jag nojat mig över en smärta i skrevet. Ungefär under pungen, om ni ursäktar att det är lite too much information. Så i hypokondrins namn trodde jag självklart att det var över. Jahapp, nu hade jag fått prostatacancer, nu skulle jag dö. Nu skulle jag inte få uppleva äkta kärlek igen. Jag skulle inte få se nästa Final Fantasy, jag skulle inte få smaka mormors kokta torsk, och frågan är om jag ens skulle överleva natten.
Sen gjorde jag lite research, och fick reda på att prostatacancer inte drabbar 20-åringar. Det är ytterst sällsynt med män under 50, och det finns inga dokumenterade fall under 30. Då slog det mig vad det var för dödlig sjukdom jag hade fått för mina synder.
Igår cyklade jag hem från mamma, efter att ha ätit söndagsmiddag där. På hennes cykel med oerhört hård sadel. Det är sadeln jag känner av. Det finns nog hopp om livet ändå.
