Daniel Werner som Herr Otrevlig, del 3

Jag skäms lite för att säga det, men det verkar som att mitt humör sakta men säkert blir allt värre. Idag var det dags igen.

Jag var på posten och skulle hämta ut två paket som jag, på grund av dess storlek, negligerat alldeles för länge. Detta visade sig bli ett litet äventyr, som befarat.

När jag kom dit så var det en fruktansvärd kö. Fruktansvärd. Posten finns nämligen inne på Coop, och kön var så lång att den hade ringlat sig ända in bland mejerihyllorna. ”Skitliv” tänkte jag, men ställde mig lydigt och väntade. Och väntade. Och sen väntade jag lite till. Sen var det min tur.

Jag läste upp de båda kollinumren, och förklarade att jag inte vet om jag kommer att kunna få med mig båda två. Tjejen sprang iväg på lätta fötter och hämtade snart en stor kartong som hon placerade framför mig. ”Det finns en till som är lika stor” sa hon. Jag provlyfte kartongen och konstaterade att det nog skulle gå vägen trots allt. Tjejen hämtade det andra paketet och ställde det bredvid. Det visade sig dock att hon måste ha världens officiellt sämsta ögonmått, ty det andra var dubbelt så stort och ungefär tusen miljoners kvadriljarders gånger tyngre.

”Helvetes… Det här kommer inte att gå”, förklarade jag, ”ni får lägga tillbaka den mindre kartongen så länge”. Tjejen och hennes kollega, för nu hade det blivit så stora paket att hon behövt be om förstärkning, förklarade att det inte gick att göra så. De båda paketen tillhörde samma försändelse, och då måste man minsann hämta ut dem samtidigt. ”Går det bra?” frågade en av dem. ”Ja, det måste ju gå bra” hörde jag Herr Otrevlig i mig säga, mer irriterat än det var menat. Jag försökte lyfta båda kartonger samtidigt, men satte ner dem efter någon sekund. Det gick inte. Åtminstone inte med min fysik, som rent generellt lämnar en del att önska.

Efter en del tjafs fick jag till slut gå hem och lämna paket nummer ett, och sedan komma tillbaka för att hämta det andra. Då var jag inte snäll. Jag spottade och svor, där bland annat en oskyldig tant fick sig en känga. Hon gick framför fötterna i vad som skulle kunna liknas vid slowmotion. ”Ingen brådska för min skull” flåsade jag spydigt, medan jag kånkade på Sveriges just då tyngsta paket.

Stackars tanten.