Det märks när Salahuddin är hungrig. Han blir så fruktansvärt snäll. Visst, han är aldrig en katt som är elak och bits eller liknande, utan han är mer… apatisk. Han bara äter (10% av tiden), går på lådan (5% av tiden) och sover (resten av tiden). Jag får klappa på honom, men han bryr sig heller inte nämnvärt.
Men när matskålen är tom, då blir det ett annat ljud i skällan. Plötsligt är jag världens bästa människa, eftersom jag har makten att skänka honom föda. I morse kom han tillochmed och lade sig på min mage, varpå jag knäppte denna vackra bild.
(Det är omöjligt att fånga min katt på bild utan att han ser arg ut. Jag vet inte vad det är.)
2 kommentarer
Arg men samtidigt väldigt väldigt söt 🙂
Jaså en han-katt? Det borde man ju förstått din kvinno förtryckare!