Det känns som 2004

Temat till Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Underbar film; den har en unik blandning av mysig framför-brasan-romantik och en melankolisk ensamhet. Den filmen förkroppsligar just den abstrakta känsla av ensamhet jag alltid känner. Det är något jag inte kan förklara. Kanske är känslan bara en kemisk obalans i hjärnan, men jag vill hoppas på mer än så. Att den är ett tecken på att jag ännu inte uppfyllt min dröm, men att bättre tider kommer.

Musiken, och filmen, får mig att tänka tillbaka på Nådens år 2004. 23:e Oktober, dagen innan min födelsedag. Då var jag på min första dejt med vad som skulle bli min första flickvän, och vi såg just Eternal Sunshine of the Spotless Mind på bio. Det var ett speciellt väder ute; solen sken men kylan skapade kondens när man andades. Jag vet inte riktigt vad som fick mig att tänka på detta just ikväll, men det var väl en blandning av musiken och att hösten är på väg.

Såhär skrev jag i min dåvarande dagbok, efter att ha kommit hem samma kväll:

Det verkar som att jag får ta tillbaka det jag skrev tidigare, ty det gick… Skitbra.

Jag kom till Medborgarplatsen ca 14.50, väntade en sisådär tio minuter innan jag träffade henne. Hon fick en kram. Vi hade kommit överens om att vi skulle köra kram om jag gillade henne, annars skaka hand eller nåt. Kram blev det.

Vi gick och tog ut biljetterna. Vi gick först till fel biograf och kunde inte få några till den vi hade tänkt oss, men sedan blev det rätt. Efter biljetterna var i vår ägo så gick vi och tog nånting att dricka och pratade lite. Jag köpte mig en cola och hon ville bara ha vatten. När vi pratat en stund gick vi till biografen, pratade lite innan filmen började. Vi såg ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”. Inte så bra, men sällskapet var det verkligen inget fel på. Hon smög sin hand bort till min, jäkligt mysigt.

Efteråt gick vi och tog nåt att äta. Ingen av oss var särskilt hungriga så hon tog en sallad och jag en ostmacka. När vi pratat och ätit en stund så var det dags att bege sig hemåt. Jag följde henne till tunnelbanan och bestämde mig för att åka med till T-centralen. I vagnen fick jag en puss på kinden. Sedan, väl ute, fick jag en på munnen också, innan vi skildes åt. Efter typ två minuter skickade jag ett SMS där jag skrev hur jäkla fin hon är. Fick som svar att hon fortfarande tycker det är konstigt att jag är singel, och att jag är en jättegullig kille.

Nu vill jag bara träffa henne igen alltså… Ja herrejäklar… Nu, mina vänner, är jag kär.

Det verkar som att jag inte tyckte filmen var så bra när det begav sig, men jag anar att det beror på det faktum att jag var supernervös och kunde ta in ungefär 10% av vad som hände på duken. Efter att hon tog min hand sjönk det till ungefär 2%.

Tre månader senare gjorde flickvännen i fråga slut, men den där höstkänslan har alltid förföljt mig. Jag tänker ofta på 23:e Oktober 2004.