Warning: compact(): Undefined variable $spacious_style in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/content.php on line 36

Usch. Ikväll har jag läst nåt så fruktansvärt tragiskt och vackert på samma gång. En 19-årig tjej, Fanny, som varit djupt deprimerad sedan flera år, och som inte vill leva längre. Hennes dagbok har jag läst.

Lördag: Pappa kommer. Han vet inte heller vad vi ska göra. Förstås. Jag känner mer och mer att döden är den enda utvägen, jag kan faktiskt inte se någon annan lösning, och jag säger till slut att han kan gå och så kommer jag om en liten stund, att jag nog orkar om jag får sitta här ett tag lugna ner mig lite. Han vill inte gå. Någonstans vill inte jag det heller, för det känns inte bra, det känns verkligen inte bra att han ska gå i tron att jag snart kommer medan jag i själva verket ska ta livet av mig.

Det är nånting med hennes tankar som biter mig. Jag känner igen den där tomheten hon säger att hon har. Jag kan berätta mer om den en annan gång. Missförstå mig rätt nu, jag mår väldigt bra. Men jag har mått sämre (om än aldrig så dåligt att jag försökt ta livet av mig).

Märkligt. Jag känner inte ens henne, och ändå har jag en sån otroligt stark känsla i kroppen. Fanny får inte dö. Hon får inte. Jag vill hjälpa, men jag vet inte hur. Jag vet inte om det är några hittills dolda faderskänslor som blommat upp, om det är en ovanligt stark empati med tanke på mina egna känslor, eller om jag bara är väldigt väldigt trött just nu.

Såhär har jag aldrig känt förut. Hm. Det förbryllar mig lite. Det kanske är tröttheten, som sagt.

Skriv ett par väl valda ord vettja!