Frågestund – Svaren!

Okej, efter hot om att lägga ner hela bloggen fick jag till slut ett gäng frågor. Det var inte de enorma mängder jag hade tänkt mig; jag hade ju föreställt mig hur servern gick ner av allt tryck från Danielsugna modebloggfjortisar, men detta hände aldrig. Nåväl. Det får gå ändå.

Här kommer då de mycket efterlängtade svaren!

Med risk för att låta kliché – Vad är enligt dig meningen med livet?

Att vara snäll mot människor, undvika att äta fett, läsa en bra bok med jämna mellanrum, promenera då och då, samt försöka att leva i fred och harmoni med människor av alla trosbekännelser och nationer.

… och jag tänker INTE vara ännu mer kliché i mitt svar, och svara ”42”. Alla gör det, och alla tror att de är såååå fyndiga. Fast nu har jag ju redan sagt det. Fan.

Okej. Här är en fråga:  När tänker du komma ner och hälsa på mig?

Men! Unga dam! Jag kan ju inte ”komma ner” på första dejten heller!

Vad har du för mål med livet?

Mitt enda mål är nog att må bra. Och för att uppnå detta ska jag skaffa mig ett förhållande jag trivs med, och ett jobb jag tycker om. Samt inte gifta mig med en frigid socialarbetare, så man får gå ner i källaren och smygrunka åt senaste Ellos-katalogen så fort det pockar på.

Varför lagar du aldrig mat?

Dels för att det är så otroligt tråkigt att laga mat när man är ensam. Det kanske finns en smula självförakt med i bilden, men jag ser inte riktigt varför jag ska laga en pang-middag bara åt mig själv. Resten har nog med gammal hederlig lathet att göra. Jag kommer hem sent från jobbet, och ramlar i princip in genom dörren av trötthet. Men när jag skaffar en partner nästa gång ska jag börja skärpa mig.

Vad får dig att våga vara så självutlämnande? Alex Schulman månne?

Nja, inte Alex Schulman, han inspirerar mig när det kommer till sättet att skriva på (fast jag försöker inte efterapa någon; jag skriver på mitt eget sätt). När det gäller självutlämnandet så är det nog mest så jag är. Jag tycker att det är så extremt tramsigt med människor som försöker att upprätthålla en fasad av coolhet. Att försöka vara macho hela tiden. Det håller inte. Jag är mänsklig, liksom. Ibland begår jag misstag. Ibland raggar jag på sätt som får stenåldersmänniskor att skämmas. Ibland blir jag ledsen. Ibland känns livet värdelöst. Ibland gör jag märkliga saker för att bli accepterad.

Lite så.

Varför heter Salahuddin Salahuddin?

True story: På mitt förra jobb fick jag en felanmälan på en kunds IP-telefoni. Kunden hette Salahuddin i efternamn, vilket jag tyckte lät fruktansvärt kul men ändå lite fränt. Och då jag precis skaffat katten hade han ännu inget namn, jag kallade honom mest för ”kompis”. Så det fick bli Salahuddin! Hur många katter heter det, liksom?

Jag har ännu en fråga! Vad jobbar du med egentligen? På någon sorts kundsupport? Och om det är fallet så kan jag inte hjälpa att undra… Du har uttryckt att du älskar ditt jobb. Hur?

Jag jobbar på en känd teleoperatör, som datanätstekniker för storföretag. Vår grupp får larm på förbindelser som gått ner, och även samtal direkt från företagen, och då är vårt jobb att ta oss in i utrustningarna på plats och ta reda på vad som är fel. Det kan t.ex vara att vi inte når kundens utrustning från vår switch, eller att det går massa CRC-fel (störningar) på länken. Eller så är hela switchen nere. Ibland är det ännu knepigare saker, typ routingproblem i vårt nät, som gör så att trafiken inte når fram. Då får vi testa att nå kunden från längst in i vårt nät, och se vilken väg trafiken tar. Då ser vi t.e.x att trafiken fastnar någonstans på vägen, och då är det troligen något felkonfigurerat i den burk där det fastnar.

… Gosh, detta skulle jag kunna prata om i timmar. Och jag älskar mitt jobb för att den grupp jag jobbar i nu är underbar, och för att själva jobbet är så grymt nördigt. Jag har aldrig jobbat med något så avancerat förut. Precis som jag vill ha det.

En fråga: Hur är det med hälsan? Piggare?

Ja, de senaste veckorna har det faktiskt känts lite bättre! Jag vet inte riktigt vad det är, jag äter bättre och sover bättre. Och sen tror jag – peppar peppar – att mina ångestproblem så smått är på väg bort, vilket kanske påverkar det hela. För ett halvår sedan kunde jag knappt åka till eller från jobbet utan att hyperventilera. Nu är det sällan några problem överhuvudtaget. Och äta bland folk går hyfsat bra, det också.

Vad är det mest pinsamma du gjort hittills?

Jag gör pinsamma saker hela tiden. En gång presenterade jag mig för samma person två dagar i rad, det var jobbigt. En annan gång blev jag påkommen med att äta mat i ett konferensrum som min f.d chef och hennes team hade bokat. Så de kom inrusande medan jag hade köttbullar och rårörda lingon i munnen. Usch.

Om du fötts som tjej, vad hade du velat heta isf?

Om jag fötts som tjej så hade jag hetat Emelie, det har mamma berättat. Men om jag själv fått välja så… Kanske Jenny eller Jennie? Det är galet fina namn. Fast inte så pass fina att någon behöver oroa sig att jag plötsligt ska vilja byta kön. Ingen fara.

Drömresmål? Om du nu inte redan varit på det stället.

Japan eller USA hade varit underbart. USA mest för sakens skull; det är som en annan värld på något sätt. Och att få traska runt i Tokyos tusentals prylaffärer. Gah! Däremot är det nog inte aktuellt på ett tag. Apropå ångest så tycker jag fortfarande att det är jobbigt att resa långt. Jag åkte med Ethiopian Airlines till Sydafrika för ett år sedan… det blev lite för mycket.

Vilken är din underligaste egenskap?

Att jag nyser när jag tänker på mysiga saker, exempelvis skedande. Bara i sängen, och bara när jag är ensam. Jag kan inte förklara det.

Vad skulle du göra med en miljon svenska kronor?

Daniel Werner, 70 år, säger: Jag skulle faktiskt vara så tråkig att jag skulle placera dem i någon bra och hyfsat säker fond, så de kunde växa. En miljon i sig är faktiskt inte så mycket pengar.

Vem är din främsta förebild/inspirationskälla i livet?

Jag tror inte att jag har någon, faktiskt. Möjligtvis en kille som jobbade med IP-telefoni på mitt förrförra jobb. Jag, som späd 19-åring, kände spontant att: ”Damn vad han är nördig och cool. Sånt där ska jag också jobba med en dag.”

… Och idag så gör jag det.

Hur ser en fucking jävla dejt ut med dig?

En fucking jävla dejt med mig? Först så fucking jävla ses vi, och kanske ger varann en fucking jävla kram. Sedan beger vi oss hem till mig och ser en fucking jävla film. Eller kanske spelar lite fucking jävla tv-spel. Eller bara sitter i fucking jävla soffan och pratar med varandra, och eventuellt dricker nånting gott.

Jag har aldrig påstått att jag är så fucking jävla påhittig när det gäller dejter. Huvudsaken är väl att lära känna varann, och då tycker jag det är mysigast på fucking jävla hemmaplan.

Jag har fått bilden av dig att du ständigt letar efter kärleken, varför vet jag ej! Men är det sant?

Usch, det lät ju inget vidare. Men det finns nog en hel del sanning i det. Jag letar efter kärleken av den enkla anledning att jag trivs i ett förhållande. Vissa trivs som singlar, skönt för dem, men jag längtar efter tryggheten av tvåsamhet där man verkligen står varandra nära, är varandras bästa vänner, och känner att man hittat sin soulmate. Klart det blir mycket mer förödande om det skulle ta slut, men jag föredrar det framför att vara cyniskt och anse att äkta kärlek inte finns.

Därmed inte sagt att jag på något sätt är desperat; många verkar tro att det går hand i hand. Tvärt om är jag väldigt kräsen, hade jag inte varit det hade jag haft flickvän nu. Jag tror nog att det finns många potentiella soulmates därute; det gäller bara att de hittar mig.

Jag ställde en lång och komplicerad fråga på senaste frågestunden. Fick jag något svar? Icke! I refuse att ställa fler frågor!

Va! I såna fall har jag missat din senaste fråga, och då ber jag högtidligen om ursäkt.

Den enda fråga jag hittar från dig är ”Hur hög är din max- respetktive min-ålder på en tjej/kvinna? Rent moraliskt alltså.. Skulle du hångla upp en femtonåring eller göra barnförbjudna saker med en 50-taggare?”, vilken jag svarade på.

Tadaa! Slut på frågestunden för den här gången. Kram på er!